Jag öppnar inte gärna munnen om jag är osäker på vad jag ska säga.
Det här gäller inte i alla sammanhang, men definitivt i sammanhang där kontexten och ämnet är delvis eller helt nytt för mig. I sådana situationer föredrar jag att iaktta, lyssna, kanske anteckna och processa för mig själv.
Nåväl.
Jag jobbar och forskar inom pedagogik, men har en bakgrund inom huvudsakligen språk- och litteraturvetenskap. Att det pedagogiska tänkesättet och den pedagogiska diskursen är ny och ibland främmande för mig är kanske inte så konstigt. Att jag som en följd av min ringa erfarenhet både av och i pedagogik undervärderar min egen kompetens och underskattar mina åsikter är säkert helt naturligt men väldigt tråkigt.
Ibland frågar jag mig:
Vem är jag att komma med synpunkter om något som jag inte är expert i?
Vem är jag att uttala mig om något som jag ännu bara håller på att utforska?
Jag begränsar mig själv genom att kräva fulländning. Jag hindrar mig från att bidra med det jag kan, med motiveringen att jag ännu inte kan allt.
Och ibland blir jag så less på det här.
För egentligen borde min fråga inte vara “vem är jag att göra det här?” utan istället: vem är jag att inte göra det här?”.
Ser jag inte lite ut som en klurifax på den här bilden? Fångad av Ebba Åström, februari 2018