Jag öppnar inte gärna munnen om jag är osäker på vad jag ska säga.
Det här gäller inte i alla sammanhang, men definitivt i sammanhang där kontexten och ämnet är delvis eller helt nytt för mig. I sådana situationer föredrar jag att iaktta, lyssna, kanske anteckna och processa för mig själv.
Nåväl.
Jag jobbar och forskar inom pedagogik, men har en bakgrund inom huvudsakligen språk- och litteraturvetenskap. Att det pedagogiska tänkesättet och den pedagogiska diskursen är ny och ibland främmande för mig är kanske inte så konstigt. Att jag som en följd av min ringa erfarenhet både av och i pedagogik undervärderar min egen kompetens och underskattar mina åsikter är säkert helt naturligt men väldigt tråkigt.
Ibland frågar jag mig:
Vem är jag att komma med synpunkter om något som jag inte är expert i? Vem är jag att uttala mig om något som jag ännu bara håller på att utforska?
Jag begränsar mig själv genom att kräva fulländning. Jag hindrar mig från att bidra med det jag kan, med motiveringen att jag ännu inte kan allt.
Och ibland blir jag så less på det här.
För egentligen borde min fråga inte vara “vem är jag att göra det här?” utan istället: vem är jag att inte göra det här?”.
Ser jag inte lite ut som en klurifax på den här bilden? Fångad av Ebba Åström, februari 2018
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
När jag berättar åt människor att jag håller på med forskning är reaktionerna... väldigt olika.
Många reagerar med att se ut som frågetecken (vilket är en helt adekvat reaktion med tanke på att jag inte heller visste det innebar förrän jag var mitt i det). Andra säger att de tycker att det är häftigt och ovanligt. Och en tredje kategori försöker dölja sina kräkreflexer.
Jag har stor förståelse för samtliga reaktioner. (Känsloaktivisten Mindy säger: alla känslor är okej!) Men det är speciellt den här tredje reaktionen som förundrar mig. För det är oftast de som frågar: "men... varför?"
Och jag skulle kunna berätta om hur törstig jag är efter att få lära mig mer. Vilken underskön upplevelse det är att komma fram till något, inse något som kanske ingen har gjort förut. Jag skulle kunna nämna att jag älskar att lära mig nytt och få en djupare kunskap om det som intresserar mig. Eller ny kunskap om något jag inte alls visste om tidigare. Eller så skulle jag kunna säga att jag älskar att skriva och läsa, och det, om någonting, får jag i sanning göra mycket av i det här yrket.
Alla ovanstående påståenden är fullkomligt sanna. Men jag kan också bara visa några bilder och säga: "Varför inte?"
Alla de här platserna har jag fått uppleva under min tid inom forskning. Det är platser jag annars inte skulle ha fått se. Forskningen tar mig dit jag inte annars går.
Dagens arbetsplats?
Jo:
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
