När jag berättar åt människor att jag håller på med forskning är reaktionerna... väldigt olika.
Många reagerar med att se ut som frågetecken (vilket är en helt adekvat reaktion med tanke på att jag inte heller visste det innebar förrän jag var mitt i det). Andra säger att de tycker att det är häftigt och ovanligt. Och en tredje kategori försöker dölja sina kräkreflexer.
Jag har stor förståelse för samtliga reaktioner. (Känsloaktivisten Mindy säger: alla känslor är okej!) Men det är speciellt den här tredje reaktionen som förundrar mig. För det är oftast de som frågar: "men... varför?"
Och jag skulle kunna berätta om hur törstig jag är efter att få lära mig mer. Vilken underskön upplevelse det är att komma fram till något, inse något som kanske ingen har gjort förut. Jag skulle kunna nämna att jag älskar att lära mig nytt och få en djupare kunskap om det som intresserar mig. Eller ny kunskap om något jag inte alls visste om tidigare. Eller så skulle jag kunna säga att jag älskar att skriva och läsa, och det, om någonting, får jag i sanning göra mycket av i det här yrket.
Alla ovanstående påståenden är fullkomligt sanna.
Men jag kan också bara visa några bilder och säga:
"Varför inte?"
Alla de här platserna har jag fått uppleva under min tid inom forskning. Det är platser jag annars inte skulle ha fått se. Forskningen tar mig dit jag inte annars går.
Dagens arbetsplats?
Jo:
