Vi bor på våning tre i ett treplanshöghus. Hiss är endast tillåtet om man har en packning på mer än 10 kg; det här enligt regler som vi själva har instiftat. Det är lätt att trappa ner — också fast man är trött — men det är i trapporna på väg upp som ens ork verkligen avslöjas.
Det är fredag eftermiddag och de senaste 48 timmarna har jag spenderat på ett läger tillsammans med närmare 50 andra människor. Under den här tiden har jag samlat in en massa material till min avhandling i tillblivelse. Jag har varit skärpt och fokuserad mest hela tiden, och med papperstunna väggar är sömnen bristfällig.
Och sade jag att det är fredag eftermiddag?
Så med alla logik borde det vara tunga steg som klampar upp, särskilt eftersom jag på ryggen har en förhållandevis tung ryggsäck och i händerna har väskor och kassar med diktafoner, böcker och what not. Enligt reglerna vi själva har instiftat borde jag ha fått ta hiss.
Men jag tar trapporna och går, nej joggar! Nej — spurtar uppåt, hem hem. För den som trappar upp till sin bästa vän gör det med lätta steg.
Nu kan ni tycka att det är lite fjantigt att jag efter två dygn springer med den nykäras lätta steg till sin älskade; att det är löjligt att sakna någon efter två dagar, och må så vara.
Men jag tänker: jag vill aldrig inte sakna min bästa vän när jag är ifrån honom. Och jag vill alltid springa upp till honom igen, med lätta steg.
Från vår gemensamma examensfest i juni 2018.