Mina vänner

Denna vändag (som det i Finlandssvensk folkmun heter) tänker jag på mina vänner.

Vänner som jag har, vänner som jag någon gång hade, vänner som blev kvar och vänner med vilka kontakten rann ut i sanden med tiden.

Jag tänker på mina vänner som är nära (och då menar jag alldeles löjligt nära för vi pratar om samma radhus, samma backe, samma stadsdel), men också de som bor längre bort, i Karleby, Umeå, Helsingfors, Kalajoki, Jakobstad och på andra orter.

Jag tänker på de vänner som jag växte upp med. Jag tänker på våra långsamma promenader – med alldeles för många avvikningar – hem från skolan, jag tänker på födelsedagskalas med klasskompisar, på rastlek och cap the flag med en hel byskola. Vilken lycka att jag fick ha så många vänner i så många olika åldrar.

Och när jag tänker på de här vännerna som jag växte upp med är jag fram för allt tacksam över att jag fick vara barn med dem – att de gav mig levnadsrum att vara det utforskande, sökande, trevande, levnadsglada jag och att jag inte behövde vara något annat.

Jag är tacksam över hur mycket jag har fjantat mig med mina barndomsvänner – hur mycket vi har hittat på bus och lek och låtit fantasin flöda fritt utan hämningar. Tack för att ni stod ut med mitt prepubertala identitetssökande som tog sig i uttryck i i ett ständigt experimenterande med hårfärg och stil (skatergirl, countrygal, militärstil osv.). Tack för att ni inte dömde.

Vilka BEBISAR vi är här! På vår Stockholmsresa år 2017

Jag tänker på de vänner som jag umgicks tätt med i mina ungdomsår: mitt fotbollslag, mina danskompisar, mina nya klasskompisar i åk 7–9 och vänner från församlingen.

Trots att tonårstiden för mig personligen var rätt stabil (för jag tog som sagt ut alla mina pubertala svängningar i åk 5-6) så är väl tonårstiden för alla en stormig tid. Man ska gå i en skola med flera hundra elever och samtidigt som man har en instabil och trevande identitet (UGH vad jobbigt det var att vara tonåring!)

Tack till er, mina tonårsvänner, för att jag fick dela hjärta och smärta med er.

Tack för våra många oskyldiga, nattliga äventyr. Tack för att vi fick dela en väldigt skyddad tonårstid och för att ni var ett tryggt sammanhang att hitta sig själv i. Tack för att ni lärde mig så mycket om sårbarhet, kommunikation och att hålla fötterna på jorden fastän huvudet svävade i det blå.

Jag tänker på de vänner som jag har fått under studietiden: genom studier, föreningar och dansgrupper.

Och jag tänker på de många vänner som jag har fått i vuxen ålder genom jobb, musik, bokkärleken, församling och hobbyer – tänk att det aldrig är för sent att hitta nya vänner!

Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på det kompigsgäng med rötter i Karleby som jag har fått vara del av egentligen hela mitt liv.

Vi träffas inte särskilt ofta för vi är geografiskt utspridda i världen, men alltid en eller två gånger om året hinner vi träffas allihopa (och vi börjar vara många!)

Det är underbart att ha människor som har följt med en under så många år och som känner till så många saker om ens förflutna så att man inte behöver reda ut hela ens liv förrän man bli begriplig för en annan.

Jag är också tacksam för den cellgrupp som jag träffar varannan vecka. Det är en rikedom att ha ett nätverk med stödjande, bedjande kvinnor till vilken jag kan vända mig närhelst livet krisar.

Go’ vänner, ingen nämnd och ingen glömd, jag är tacksam för varenda en av er! ♥

Några av de vänner som jag umgås mest med här i Vasa. ♥

Underbara kvinnor vid middagsbord

Vi är inte jättebra på att hitta tider som passar oss.

Vi har ofta tvingas avboka, omboka och febrilt bläddra kalendersidor för att hitta luckor i de liv som är våra.

Senast träffades vi i juni. Då kavlade vi upp våra mentala, beslutsamma ärmar och bestämde att vi minsann ska träffas en gång i månaden.

Juli kom och for i semestermånadens och fläng-å-på:andets tecken.

Augusti blev september fortare än kvickt och jag sjukade bort oktobermånaden men IGÅR, bara fyra månader efter vår första ack så bestämda träff fick vi till det – vår tjejmiddag!

Tre och en halvtimme rusade förbi när vi delade skratt och allvar kring ett välsmakande middagsbord. Jag har saknat det oavbrutna samtalet, att inte bli störas av babyskrik eller barns behov. Att prata vuxensaker, saker som vi funderar på, som berör. Jag har saknat mina vänner.

Som jag älskar dessa kvinnor.

Och tänk att jag utöver de jag träffade igår även har så, så många andra fina kvinnor i mitt liv!

En äldre bild på fina människor.

Det här är min by

Fem år sedan på en Kokkola Cup turnering:

Jag stod och följde med en fotbollsmatch med mitt rödvita GBK, men med lika stort intresse följde jag ett gäng vuxna vänner med barn som hade slagit läger vid sidan av planen.

Och när jag säger att de hade ”slagit läger” är det inte alls en metafor.

Picknickfiltar, ihopfällbara stolar, parasoller, matsäckar, fotbollar, barnvagnar, cyklar, ryggsäckar och en massa, massa människor. På fotbollsplanen sprang åtminstone tre av vännernas samlade barn, men vid sidan av planen sprang kanske det tredubbla.

Det var en kaotisk, härlig, galen syn.

Alla barnen som yrade runt och spelade fotboll, brottades eller lekte med några medhavda leksaker.

Alla vuxna som försökte följa med matchen, följa med barnen vid sidan av planen, prata med vännerna, dricka kaffet och se till att varken extra barn eller bollar åker in på planen och plötsligt MÅÅÅL åt dem? åt OSS? HEJA GBK!

Ungefär så minns jag det.

Mest av allt minns jag ändå det här: att de vuxna ställde upp för varandra och hjälptes åt att hålla reda på alla barn.

En av vännerna höll någon annans baby i famnen, då denna babys mamma snabbt skyndade iväg på toa med ett äldre syskon. En av vännerna tog med sig kanske fem av barnen för att köpa saft i hettan. En av vännerna ingrep i en brottningsmatch mellan två barn som inte var dennes egna.

De här vännerna var varandras by och det var underbart att se.

Och jag minns att jag tänkte att jag också vill ha det där.

Jag vill också ha en by där vi hjälps åt, där vi bär varandras bördor och barn.

Där vi har det förtroendet och den relation emellan oss vuxna, att det känns som en naturlig förlängning att uppfostra varandras barn på det här sättet.

Livet hände och fem år senare befinner jag mig mitt i min egen by.

En by som till viss del är bokstavlig, då många av mina goda vänner med familjer bor i samma område. Men i min by finns också de som bor på annat ort till och med i annat land.

Likväl är de min by.

Jag är så tacksam och rörd över att få ha alla dessa vänner i mitt liv; att få ha min egen by.

En del av min by. Men den är så stor, så rik. Tacksam för var och en av er 🤎

Sånt jag hade glömt

Förra helgen hade jag den stora förmånen att få närvara och sjunga på ett bröllop där människor som jag har dansat med i Åbo närvarade.

Så utöver att jag fick vara med om ett härligt bröllop hade jag förmånen att träffa många av mina saknade dansvänner från några år tillbaka.

Och två saker, som jag med åren tycks ha glömt bort, blev jag påmind om.

Det första är hur mycket jag älskar att dansa. Och hur mycket jag har saknat det.

Trots att jag dansade när jag flyttade till Vasa och också jobbade som danslärare ett tag, så har dansen uteblivit under de senaste åren. Jag vill så gärna börja dansa igen och hoppas kunna göra det snart.

Det andra är hur otroligt generösa människor från södra delen av Finland är med att ge komplimanger.

Kanske har jag bara haft turen att lära känna de mest sprudlande och uppmuntrande människorna från Åbo och söderom Åbo, men jag tror också att vi österbottningar är lite mer reserverade och så nedkörda i jantelagen att vi glömmer bort att uppmuntra varandra.

Eller att säga högt allt det goda och fina vi ser och tänker om människor.

Mina åbovänner är i alla fall härligt generösa med att ge komplimanger och att strö beröm.

Och det är en jättefin egenskap och jag vill gärna ta efter dem.

Nåt annat jag också glömt: hur mycket jag gillar att stå på scen

Drömma lite

Det går oftast helt okej.

På ett sätt har ju detta coronastillstånd blivit normaltillstånd och jag minns knappt hur det var att inte sätta på mig ansiktsskydd och överanvända handdesinfektion.

Ibland får jag ändå coronalejdon och vill ha människosamlingar, vill kramas, vill träffa nya människor, vill resa, vill röra mig fritt på stan, mellan städer och i affärer utan det där ständigt gnolande samvetet, den konstanta försiktigheten.

Så den här snömulna dagen drömmer jag mig bort till förra sommarens största glädjeklick.

Jag är uppvuxen på landet och ett stenkast från mitt barndomshem finns en härlig festplats vid namn Poropirtti som jag och Samuel hyrde för en helg.

Vi bjöd in våra vänner, handlade, bakade, bad några av våra vänner bidra med något till serveringen, ordnade med lekar, tävling, musik och program och ställde till fest.

Egentligen hade vi väl ingen konkret orsak att fira.

Det var bara så mycket som våra gäster och vi inte hade kunnat eller fått fira under coronavåren – födelsedagar, examen, årsdagar och what not. Vi kallade festen, lite naivt så här i efterhand “Vi överlevde coronavåren-fest”.

Och vilken dag det var.

Min goda vän Sofia Ylimäki-Lindqvist fångade många fina ögonblick (hon är så skicklig på att fånga dom där ögonblicken!).

Idag drömmer ser jag tillbaka på bilderna med ett brett leende. Och njuter.

HAR jag inte dom snyggaste vännerna!? Dom här och många andra (som inte är på bild) gör mitt liv så rikt! <3

Sommarfest

Jag hade en ofrivillig bloggpaus under min sista semestervecka.

Orsaken var delvis brist på relevanta ting att skriva om eftersom jag tillfälligt bytte personlighet under semestern (skämt åsido). Mest berodde min bloggpaus ändå på att vi ordnade en fest för våra vänner. Och det krävde en hel del tid och arrangemang.

Det är nämligen så att det i min barndomsby finns ett gammalt fähus som har restaurerats och som nu fungerar som festplats. Den lokalen hyrde vi förra fredagen och ordnade fest för att fira… ja, livet i stort.

Det är många som har velat fira olika ting under coronavåren. Födelsedagar, examen, årsdagar, husköp med mera men som helt enkelt inte har haft möjlighet till det.

Och också vi ville se våra vänner och umgås i större sammanhang under sommaren. Vi hade ett buffébord, en spännande femkamp, live musik, dans och nattmat.

Jag är så glad för vår fest. Den blev verkligen en höjdpunkt den här sommaren!

Några glimtar kommer här.

Hur mysigt är väl inte stället?

The Haralds och dans till det

Lite bollsport. Förstås.

En del av festmänniskorna.

En annan del av festmänniskorna.

Min syster och jag ❤️

Soligt och skönt

En så fin kväll ❤️

Bokstavligen glädje

Mitt mellannamn är Joy.

Det är inte något som jag endast använder som ett artist- eller bloggnamn. Nej, det namnet fick jag av mina föräldrar och det namnet står i mitt pass och i mitt ID.

I finländsk kultur spelar betydelsen av namn inte särskilt stor roll. Det ska mest låta snyggt och klinga med efternamnet. I många andra kulturer (läs till exempel Yaa Gyasis Vända Hem eller Bibeln) är betydelsen av ens namn väldigt viktig och spelar roll.

Avgörande, rentav.

Att jag bokstavligen heter glädje spelar roll, för det är ofta det första människor märker med mig. Jag får ofta höra “du är alltid så glad Mindy”.

Och ja!

Jag är nästan alltid glad. Jag är nästan alltid positiv och förmår nästan alltid tänka att glaset är halvfullt och efter regn kommer solsken.

Men nästan alltid innebär att det ändå finns gånger när det inte är så. Och det är ju alldeles uppenbart.

Precis som med mycket annat i livet har jag varit tvungen att söka efter jämvikt. Att hitta stunder när alltid inte gäller. Stunder när mitt mellannamn får vara något jag strävar efter och sist och slutligen vill känna, men inte måste känna i stunden.

På samma sätt strävar jag också efter att inte bete mig på ett visst sätt för att det kanske förväntas av mig.

Jag behöver inte alltid vara glad bara för att jag oftast är det.

Eller för att jag inte kan stava till mitt namn utan att stava till glädje.

De här tankarna uppstod efter ett oerhört upplyftande samtal med min vän bortom havet. Thank you for the call, D.

Lite i många

Hur ska en god vän vara?

Har du, som jag, skrivit en hel del texter om den här tematiken under i din skoltid?

Det som oftast kom fram i mina och mina klasskamraters texter var att en god vän ska vara snäll, ärlig, pålitlig och rolig. Rätt grundläggande egenskaper hos vilken människa som helst alltså.

Men hur ser den bästa vännen för just dig ut? Vilka egenskaper, intressen och kvaliteter ska den absoluta bästa vännen för dig inneha?

Jag har som ni märker tänkt en hel del på vänskapsrelationer på sistone. Jag är tacksam för varenda människa jag har förmånen att kalla vän. Ändå kan jag ibland uppleva att jag saknar en vän som har rubbet, ni vet, som har alla kvaliteter som jag längtar efter.

Det är förstås lite utopistiskt och snudd på befängt att tänka så, jag vet, men ändå har jag stundvis sörjt faktumet att jag aldrig känner att hela mitt jag resonerar med en annan människa.

Men istället för att dväljas i en saknad över det jag inte har, så har jag försökt landa i en förståelse för att vissa av mina sidor och egenskaper blir mötta i olika människor.

Jag får prata litteratur, skrivande, konst och film med några av mina vänner.

Jag får utlopp för min träningsglädje med andra.

Jag diskuterar människans livsvillkor, tro och existentiella frågor med några och får bolla tankar om forskning och doktorandlivet med en handfull kolleger.

Jag kan kanske inte får utlopp för alla de här olika sidorna av mig i en och samma människa, men jag kan däremot få ut lite av mina sidor i många olika vänner.

Och sist och slutligen – skulle det inte vara jättetråkigt att min bästa vän egentligen skulle vara en kopia av mig själv?

Bilderna är faktiskt från 2018, men det är fortfarande samma jag, samma man och samma ställe då som nu.

Känner du igen dig i det här?
Har du relationer där du upplever att du får utlopp för lite av dina många sidor?
Eller har du relationer där du upplever att nästan alla dina sidor får resonans?

Om inte för dem

Mycket kan sägas men ett vill jag särskilt säga idag:

jag hade knappast blivit kvar i Vasa om inte för dem.

Och det är märkligt, bara för tio år sedan umgicks vi inte så där jättemycket. Litegrann i dans-, församlings- eller fotbollssammanhang men nästan inte alls så där annars. Så där som vi gör nu.

Det är häftigt att tänka hur våra val präglar våra liv långt mer än vi vet. Hade jag inte bott i Åbo hade jag inte lärt känna alla åbomänniskor.

Hade jag inte börjat jobba vid Åbo Akademi hade jag aldrig lärt känna mina fantastiska nuvarande kollegor, vänner.

Hade jag inte bott kvar i Vasa hade jag knappast utvecklat en sådan relation till mina vasavänner som jag har idag. Som jag just idag har fått ha underbar kvalitetstid med.

Livet blev att vi blev kvar i Vasa. Som en följd av det har mitt liv berikats så oerhört med mina vasavänner.

Tänk att livet blev så! Jag är så glad för det.

Från en av förra sommarens vackraste, bästaste. Tillsammans med vackraste, bästaste. Många i texten många utanför. Några på bilden, många utanför. Ingen saknad, alla älskade. Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

På andra sidan tonåren

Igår skrev jag om hur man aldrig har sådana vänner som man har när man är i tonåren.

Då utgick jag från premissen att den vänskap man har i sina tonår är en speciell sorts vänskap, en sällsynt relation som kan liknas vid ett fyrverkeri som brinner vackert, kraftigt och explosivt men kort.

Jag tror ändå inte att vänskapernas tid är över i takt med att man lämnar tonåren bakom sig och närmar sig de tjugo.

Från en av sommarens, nej livets, bästa dagar. Heldag med vänner en oförglömlig dag år 2017.

Jag har några exempel:

Jag har vännen som jag lärde känna i dansskolan i Åbo. Hon, entreprenören och det kreativa geniet som alltid peppar och uppmuntrar och sprider good vibes only.

Jag har amerikavännen som jag lärde känna först i Stockholm och sedan under Bostons mäktiga skyfall. Vi som har utvecklat en vänskap som kretsar kring våra oerhört många gemensamma intressen och likheter. Hon som dessutom ambitiöst nog har tagit sig an att lära sig svenska. Fint jobbat, D!

Jag har förstås alla mina forskarkolleger som jag nästan dagligen pratar jobb och allvar, lek och litteratur med och som gör mitt jobb och liv så mycket bättre.

Så trots att vänskap ser annorlunda ut på andra sidan tonåren är jag ett levande bevis på att vuxenvänskap existerar.

Det är något helt annat än tonårsvänskap.

Men det är alldeles underbart i alla fall.

Från staden där jag lärde känna min amerikavän.