Mitt mellannamn är Joy.
Det är inte något som jag endast använder som ett artist- eller bloggnamn. Nej, det namnet fick jag av mina föräldrar och det namnet står i mitt pass och i mitt ID.
I finländsk kultur spelar betydelsen av namn inte särskilt stor roll. Det ska mest låta snyggt och klinga med efternamnet. I många andra kulturer (läs till exempel Yaa Gyasis Vända Hem eller Bibeln) är betydelsen av ens namn väldigt viktig och spelar roll.
Avgörande, rentav.
Att jag bokstavligen heter glädje spelar roll, för det är ofta det första människor märker med mig. Jag får ofta höra “du är alltid så glad Mindy”.
Och ja!
Jag är nästan alltid glad. Jag är nästan alltid positiv och förmår nästan alltid tänka att glaset är halvfullt och efter regn kommer solsken.
Men nästan alltid innebär att det ändå finns gånger när det inte är så. Och det är ju alldeles uppenbart.
Precis som med mycket annat i livet har jag varit tvungen att söka efter jämvikt. Att hitta stunder när alltid inte gäller. Stunder när mitt mellannamn får vara något jag strävar efter och sist och slutligen vill känna, men inte måste känna i stunden.
På samma sätt strävar jag också efter att inte bete mig på ett visst sätt för att det kanske förväntas av mig.
Jag behöver inte alltid vara glad bara för att jag oftast är det.
Eller för att jag inte kan stava till mitt namn utan att stava till glädje.
De här tankarna uppstod efter ett oerhört upplyftande samtal med min vän bortom havet. Thank you for the call, D.