Det blåser tio meter i sekunden. Bitande nordlig vind. Noolan som det vackert heter på dialekten här norröver.
Blåsten till trots firar vi idag. Hela helgen, faktiskt. Vi firar ett stycke ekonomiemagister och ett stycke filosofiemagister. Vi firar en milstolpe och ett mål. Lika mycket en början som ett avslut.
Idag firar vi med vänner. Vänner som har hjälpt oss att tänka på annat när vi har haft huvudbry med avhandling och tenter. Som lockat till skratt när vi har varit djupt försjunkna i inlämningsuppgifter och kurslitteratur. Och som bidragit med en sund mängd dålig arbetsmoral när vi behöver det som mest ”nee du hinner skriv gradu sen — koma på kaffi nu!”
På söndag firar vi med familj och släkt. Familj som kanske inte alltid har begripit sig på exakt allt vi håller på med, men som alltid har frågat och visat intresse. Som har funnits till hands som bollplank i alla olika ärenden; allt mellan val av försäkringsbolag till karriär. Och som kommit ihåg oss i tanke, handling, bön.
Jag tycker det är relativt ovanligt att fira sin examen. Studenter firar vi men universitetsexamen not so much. Jag vill förbättring här! Jag tycker att alla mål, stora och små, är värda att uppmärksammas. En uniexamen kan väl ändå räknas till de lite större målen.
Överlag vill jag en förändring i belöningskulturen. Vi knegar, doonar å mårar å påå allihopa, men hur ofta ger vi varandra — och oss själva! — en klapp på axeln och säger BRA jobbat! Hur ofta belönar vi vårt slit?
Alldeles för sällan, om du frågar mig.
Men det åtgärdas idag. För idag firar vi.
Jag och min bästa vän. Vi som har jobbat sida vid sida genom hela den här processen, från gulis till magistrar. Jag är så stolt över dig — över oss!