Första dagen

Jag har inlett året med en ny anställning.

Fortsättningsvis i samma bransch, fortsättningsvis vid samma universitet och nästan vid samma fysiska plats som de tidigare två åren men med en ny arbetsbild och titel.

Tidigare har jag jobbat som assistent i en mängd olika, roliga forskningsprojekt samtidigt som jag delvis inom och delvis vid sidan av projekten, har samlat in material och börjat mejsla fram min egen forskningsplan och avhandling.

Från och med i år och tre år framåt är jag däremot anställd som doktorand på heltid. Nu är min enda uppgift “bara” att skriva den där avhandlingen.

Eftersom jag inledde året starkt med en nästan lika stark förkylning påbörjade jag mitt nya jobb först på torsdagen som ägnades åt att packa ur pafflådor, ställa in stolshöjd och installera mig i mitt nya rum. Inte riktigt doktorandliv-deluxe, precis.

Men igår, på fredagen, var första dagen som jag kände att jag var doktorand på riktigt. Jag gjorde upp en plan för våren, prickade in personliga deadlines för mitt skrivande och började läsa in mig på ämnet.

Hur det kändes?

Kort och gott fantastiskt. Alldeles fantastiskt.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Allt jag kunde säga

Idag har gulnäbbarna intagit universitetet.

De är vuxna, myndiga människor; världsvana på säkert långt fler sätt än jag var i 18-årsåldern men visst kan man ändå ana den där känslan av nyhet som omgärdar dem.

Första skoldagen-känslan, pirr i magen, måste-komma-i-tid, hur hittar jag till rätt rum?-känslan som (lyckligtvis) brukar mattas av efter någon månad.

När jag började studera på universitet var jag förväntansfull men inte helt bekymmerslös.

Utöver de rent praktiska spörsmålen som: hur jag skulle klara av att sköta ekonomi, försäkringar och räkningar helt på egen hand efter aderton år under föräldrarnas tak och omsorg? eller: hur ska jag hitta i studiestaden Åbo utan en telefon med GPS (jag hade knapptelefon när jag började studera — tänk på det du!)? funderade jag en hel del på hur det är att studera på universitet.

Min första studiestad. En fin sådan, trots att den aldrig blev min

Allt kändes så mycket mer seriöst och allvarligt på universitetsnivå.

I gymnasiet gick man kurser för att man var illa tvungen, och många klasskamrater tävlade i den anrika sporten “hur lågt kan man hoppa och ändå komma över ribban?” när det kom till kursprestationer.

På universitet var det för det mesta något helt annat.

Plötsligt var mina klasskamrater oerhört intresserade i kursinnehållet och kläckte ur sig klipska, eftertänksamma kommentarer under seminarier.

Jag var samtidigt överlycklig och skiträdd.

Jag var rädd för att inte räcka till, nej än värre, att inte klara av studierna alls. Att det skulle vara för svårt, för krävande, att jag skulle vara tvungen att revidera mina mångåriga planer och mina framtidsdrömmar.

Den första uppgiften jag lämnade in kom tillbaka med vitsordet 2 av 5. Det är väl helt okej men jag grät av besvikelse. “Universitet är inget för mig! Jag fattar inte hur man ska skriva vetenskaplig text! Jag mäktar inte med unistudier!”.

Att jag sex år senare frivilligt och ivrigt jobbar inom forskning och är doktorand inom samma universitet kanske inte säger mycket för er. Men hade jag fått veta det för sex år sedan hade det betytt allt.

Jag kunde i det här skedet kanske ge kloka råd om hur man skriver en fin vetenskaplig uppsats, hur man på bästa sätt klarar av en deadline i god tid, vilket det bästa sättet att avverka en läskurs är, men jag märker att jag vill avsluta varje råd med: jag vet inte om det här är bäst? Jag har ingen aning om det här är den rätta vägen?

Så jag avslutar så här istället: du kanske inte kan allt i början. De som har hållit på i tjugo år kan inte allt än. Det är okej. Det är som det ska. Du kommer att lära dig. Ge det tid. Det blir bra.

Och: lycka till!

Idag firar vi

Det blåser tio meter i sekunden. Bitande nordlig vind. Noolan som det vackert heter på dialekten här norröver.

Blåsten till trots firar vi idag. Hela helgen, faktiskt. Vi firar ett stycke ekonomiemagister och ett stycke filosofiemagister. Vi firar en milstolpe och ett mål. Lika mycket en början som ett avslut.

Idag firar vi med vänner. Vänner som har hjälpt oss att tänka på annat när vi har haft huvudbry med avhandling och tenter. Som lockat till skratt när vi har varit djupt försjunkna i inlämningsuppgifter och kurslitteratur. Och som bidragit med en sund mängd dålig arbetsmoral när vi behöver det som mest ”nee du hinner skriv gradu sen — koma på kaffi nu!”

På söndag firar vi med familj och släkt. Familj som kanske inte alltid har begripit sig på exakt allt vi håller på med, men som alltid har frågat och visat intresse. Som har funnits till hands som bollplank i alla olika ärenden; allt mellan val av försäkringsbolag till karriär. Och som kommit ihåg oss i tanke, handling, bön.

 Jag tycker det är relativt ovanligt att fira sin examen. Studenter firar vi men universitetsexamen not so much. Jag vill förbättring här! Jag tycker att alla mål, stora och små, är värda att uppmärksammas. En uniexamen kan väl ändå räknas till de lite större målen.

Överlag vill jag en förändring i belöningskulturen. Vi knegar, doonar å mårar å påå allihopa, men hur ofta ger vi varandra — och oss själva! — en klapp på axeln och säger BRA jobbat! Hur ofta belönar vi vårt slit? 

Alldeles för sällan, om du frågar mig. 

Men det åtgärdas idag. För idag firar vi. 

Jag och min bästa vän. Vi som har jobbat sida vid sida genom hela den här processen, från gulis till magistrar. Jag är så stolt över dig — över oss!

Vad vill du blir när du är stor?

Jag får ibland frågan: har du alltid vetat att du ville bli modersmålslärare (svensklärare)? 

Vad svarar jag på det då?
Ja. I princip.
I alla fall sedan jag gick i årskurs 7.

Men jag har också vetat att det inte är det enda jag vill bli. 

Jag har också velat bli artist.
Dansare.
Motionsledare.
Egenföretagare.
Samhällsdebattör.
Journalist.
Författare.
Föreläsare.

Mitt val av utbildningslinje påverkade inte nämnvärt vilka kurser jag gick i gymnasiet. Det krävde inte av mig att jag skulle skriva vissa ämnen i studentproven (förutom det obligatoriska provet i modersmål, förstås).

De facto så tänkte jag inte särskilt mycket på vad jag skulle göra efter att den vita mössans avtryck på min panna hade försvunnit. Ganska skönt, egentligen. Att inte behöva fundera. (Och jag insåg att idag får jag ägna mig åt allt det där på listan i alla fall)

Rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig uppfatta att villkoren för gymnasiestuderande är annorlunda idag. Strängare, tuffare. Eller åtminstone: att de utmaningar och svårigheter som fanns i gymnasiet då jag och mina jämnåriga gick där inte har försvunnit, snarare precis tvärtom.

Visst. Det fanns de som ville bli läkare, jurister eller bara ville ha goda vitsord och fina resultat i studentexamen. Men för oss "övriga": var det inte ganska chill?

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Idag då?

Gymnasiestuderande borde redan i det skedet de väljer gymnasium veta vad de vill "bli när de är stora" (vilken ångestladdad fråga!). Dessutom borde de välja sin kursbricka på ett vettigt, förutseende och proaktivt sätt. Och erhålla betyg och studentexamensresultat som uppvisar just det här. Och studentproven får en allt mer betydande roll i antagningen till universiteten.

Och jag som har tänkt på gymnasiet som en allmänbildande och bred utbildning där man kan köpa sig mer tid, i väntan på insikten om den stora framtidsplanen (uurk, ångesten!)

Vi ställer höga krav på våra unga idag.

Vi kräver att de ska känna sig själva och vara medvetna om sina drömmar och framtidsplaner när de är 16 år (!), och följaktligen studera ambitiöst och målmedvetet därefter. Och jag som känner trettiofemåringar som inte ännu har koll på vad de vill bli när de är stora!

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Så, medveten om villkoren för gymnasiestuderande idag vill jag därför säga ett extra varmt:

Grattis alla studenter! Ni klarade det!
Lycka till med vadhelst ni tar er an i framtiden!