Så redo

Jag känner samma för sommaren som jag gör för kiosklösglass – det är alltid lika trevligt att återse fenomenet efter en lång vinter men i slutändan är det alldeles för dyrt och väldigt mycket överskattat.

Sommaren är inte alls min säsong och det är kanske en av de mest opopulära åsikterna en människa i Norden kan besitta.

Visst, visst är det härligt med sommar och sol men nej nu är jag verkligen så redo att stanna inomhus, dra på mig de stickade tröjorna, med gott samvete se på lite kriminalserier och äta annat än grillad mat till frukost, lunch och middag.

Jag är så redo för höst!

Min höst ser ju annorlunda ut i och med att jag är hemma med barn. Och i dessa coronatider är mina höstplaner inte så imponerande.

Men det här har jag ändå planerat i höst:

– Delta i (åtminstone) tre disputationer! Två av mina goda kollegor disputerar och det gör även min storebror. Utöver det blir det säkert en hel del distansdisputationer. Festligt värre!

– Träffa och lära känna många nya bebisar. Så många av mina vänner har fått små knåddar som jag längtar efter att lära känna mera i höst (och också efter hösten förstås). Så har jag ju en alldeles egen knådd här hemma som jag förstås följer och lär känna med med brinnande intresse.

– Delta i dop, dessa knåddar ska också döpas och jag har jag förmånen att få delta i några dop.

– Förhoppningsvis ta mig över Östersjön till Umeå för att hälsa på både syskon och vänner. Det vore så kul att kunna göra det, men vi får se om läget tillåter.

– Sjunga lite här och där. Jag har en del vigslar, bröllop och kyrkevenemang inbokade men det är alltid med ett enormt aber som dessa planeras.

– Bookstagramma och ha lite diverse spännande grejer på mitt bokkonto. Jag är ännu mer flitig på mitt bookstagramkonto än jag är här på bloggen. De uppfyller helt olika funktioner i mitt liv så om du vill ha mer bokrelaterat – kika in här.

– Lite barnkalas, i flyttningsfester, kanske karonkkor, KAJ musikal och övrigt skoj!

– Vaccinera mig! Jag har redan fått min första coronavaccindos men i höst får jag ta min andra!

– Träna mera. Om min kropp tillåter ska jag sakteliga börja träna mera. Det ser jag verkligen fram emot.

Men visst var det en fin sommar, ja det var det, men tack nu räcker det!

Och läsa! Ska jag förstås

Tillåtet att drömma

Det finns folk som är av den helt legitima och vettiga åsikten att det är bäst att vara tyst med sina drömmar.

Att det är bättre att tiga om drömmen tills man ser vartåt det börjar arta sig.

Och att det är bättre att kunna dela med sig av en uppfylld dröm, istället för att behöva stå ut med skammen när drömmen gick i kras.

Jag förstår hur de här personerna tänker. Och givetvis tycker att det finns lägen då just det här är det enda vettiga. Jag vet hur irriterande det är att lyssna på någon som är idel ord och livliga drömmar (som dessutom byter från dag till dag) men som saknar den verkställande kraften som omsätter ord i handling.

Så jo, jag förstår den här tanken.
Men ändå.

Jag tycker att vi är för förtegna om våra drömmar. Jag tror att vi tänker att en yttrad och högt uttalad dröm är ett löfte. När vi har sagt något högt har vi vittnen, och de här vittnen håller oss ansvariga och accountable för att vi håller vad vi lovar.

Vi tror att ett jag vill är likställt med ett jag ska.

Jag vill istället tro, att vi måste få pröva att yttra våra drömmar. Uttala dem högt, om så bara för att uppleva hur det känns att manifestera drömmen och klä den i ord.

Sommarmindy i favorithatten, favoritkoftan och favoritbyxan. Se bortom min bitchiga min och varen icke förskräckta av min kyliga blick — egentligen är jag supersnäll och väldigt trevlig! Foto av systerebba.

Idag yttrade jag en dröm högt för första gången.

Jag gjorde det med tre fullvuxna människor och en fem veckor ung bebis (alldeles underljuvlig!) som vittnen.

Och jag blev alldeles pirrig i magen. Min dröm fick stöd och uppmuntran. Att uttala den högt fick mig att inse att det inte alls är en orealistisk dröm, utan egentligen ganska genomförbar. Ungefär: varför har jag inte gjort det här tidigare?

Mitt jag vill tog alltså ett litet steg emot jag ska.
Eller det landade åtminstone på ett jag kan.

För vad gör det om drömmen skiter sig? Då finns det fler som tröstar.
Och vad gör det om det tar längre tid än väntat? Då finns det några som känner till och delar processens delmål och milstolpar.

Och hur mycket större blir väl inte glädjen när processen slutar lyckligt, om någon har delat den från det första tankeembryot till den uppfyllda drömmen?

Vi ska välja vår tid och vårt sammanhang.
Framför allt våra människor.
Men borde vi inte börja tala lite mer om våra drömmar?

Vad vill du blir när du är stor?

Jag får ibland frågan: har du alltid vetat att du ville bli modersmålslärare (svensklärare)? 

Vad svarar jag på det då?
Ja. I princip.
I alla fall sedan jag gick i årskurs 7.

Men jag har också vetat att det inte är det enda jag vill bli. 

Jag har också velat bli artist.
Dansare.
Motionsledare.
Egenföretagare.
Samhällsdebattör.
Journalist.
Författare.
Föreläsare.

Mitt val av utbildningslinje påverkade inte nämnvärt vilka kurser jag gick i gymnasiet. Det krävde inte av mig att jag skulle skriva vissa ämnen i studentproven (förutom det obligatoriska provet i modersmål, förstås).

De facto så tänkte jag inte särskilt mycket på vad jag skulle göra efter att den vita mössans avtryck på min panna hade försvunnit. Ganska skönt, egentligen. Att inte behöva fundera. (Och jag insåg att idag får jag ägna mig åt allt det där på listan i alla fall)

Rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig uppfatta att villkoren för gymnasiestuderande är annorlunda idag. Strängare, tuffare. Eller åtminstone: att de utmaningar och svårigheter som fanns i gymnasiet då jag och mina jämnåriga gick där inte har försvunnit, snarare precis tvärtom.

Visst. Det fanns de som ville bli läkare, jurister eller bara ville ha goda vitsord och fina resultat i studentexamen. Men för oss "övriga": var det inte ganska chill?

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Idag då?

Gymnasiestuderande borde redan i det skedet de väljer gymnasium veta vad de vill "bli när de är stora" (vilken ångestladdad fråga!). Dessutom borde de välja sin kursbricka på ett vettigt, förutseende och proaktivt sätt. Och erhålla betyg och studentexamensresultat som uppvisar just det här. Och studentproven får en allt mer betydande roll i antagningen till universiteten.

Och jag som har tänkt på gymnasiet som en allmänbildande och bred utbildning där man kan köpa sig mer tid, i väntan på insikten om den stora framtidsplanen (uurk, ångesten!)

Vi ställer höga krav på våra unga idag.

Vi kräver att de ska känna sig själva och vara medvetna om sina drömmar och framtidsplaner när de är 16 år (!), och följaktligen studera ambitiöst och målmedvetet därefter. Och jag som känner trettiofemåringar som inte ännu har koll på vad de vill bli när de är stora!

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Så, medveten om villkoren för gymnasiestuderande idag vill jag därför säga ett extra varmt:

Grattis alla studenter! Ni klarade det!
Lycka till med vadhelst ni tar er an i framtiden!