Så redo

Jag känner samma för sommaren som jag gör för kiosklösglass – det är alltid lika trevligt att återse fenomenet efter en lång vinter men i slutändan är det alldeles för dyrt och väldigt mycket överskattat.

Sommaren är inte alls min säsong och det är kanske en av de mest opopulära åsikterna en människa i Norden kan besitta.

Visst, visst är det härligt med sommar och sol men nej nu är jag verkligen så redo att stanna inomhus, dra på mig de stickade tröjorna, med gott samvete se på lite kriminalserier och äta annat än grillad mat till frukost, lunch och middag.

Jag är så redo för höst!

Min höst ser ju annorlunda ut i och med att jag är hemma med barn. Och i dessa coronatider är mina höstplaner inte så imponerande.

Men det här har jag ändå planerat i höst:

– Delta i (åtminstone) tre disputationer! Två av mina goda kollegor disputerar och det gör även min storebror. Utöver det blir det säkert en hel del distansdisputationer. Festligt värre!

– Träffa och lära känna många nya bebisar. Så många av mina vänner har fått små knåddar som jag längtar efter att lära känna mera i höst (och också efter hösten förstås). Så har jag ju en alldeles egen knådd här hemma som jag förstås följer och lär känna med med brinnande intresse.

– Delta i dop, dessa knåddar ska också döpas och jag har jag förmånen att få delta i några dop.

– Förhoppningsvis ta mig över Östersjön till Umeå för att hälsa på både syskon och vänner. Det vore så kul att kunna göra det, men vi får se om läget tillåter.

– Sjunga lite här och där. Jag har en del vigslar, bröllop och kyrkevenemang inbokade men det är alltid med ett enormt aber som dessa planeras.

– Bookstagramma och ha lite diverse spännande grejer på mitt bokkonto. Jag är ännu mer flitig på mitt bookstagramkonto än jag är här på bloggen. De uppfyller helt olika funktioner i mitt liv så om du vill ha mer bokrelaterat – kika in här.

– Lite barnkalas, i flyttningsfester, kanske karonkkor, KAJ musikal och övrigt skoj!

– Vaccinera mig! Jag har redan fått min första coronavaccindos men i höst får jag ta min andra!

– Träna mera. Om min kropp tillåter ska jag sakteliga börja träna mera. Det ser jag verkligen fram emot.

Men visst var det en fin sommar, ja det var det, men tack nu räcker det!

Och läsa! Ska jag förstås

Autumn Mood - orden bakom låten

Orden kom till min en höstdag 2016.

Den hänförande höstpanoramavyn från vår åbolägenhet tog andan ur mig men gjorde mig samtidigt märkbart melankolisk. Det var så vackert, så vackert men samtidigt så oerhört vemodigt.

Utsikten som nästan påminde om en dramatisk akvarellmålning fick mig att tänka på hur det skulle vara att se på allt det här och ändå inte kunna ta till sig det. Att leva livet men aldrig kunna ta in livet.

Det var då jag tänkte att det kanske så det är att leva med depression, eller kanske hellre en slags saknad.

Saknaden som gör oss immun mot omvärlden. Saknaden som är förblindande och förstummande. Saknaden som kan uppta allt annat och göra vackra vyer, möten med främlingar och allt vi ser oviktigt; man kan se det, notera det, men inte ta till sig det.

Ungefär så här tänkte jag och orden fullkomligen rann ur mig. På tjugo minuter var låten klar i sin helhet.

Jag har fått frågan “vem skriver du riktigt om? vem är det du saknar?”.

Frågan är förståelig men samtidigt baserat på den felaktiga uppfattningen att en låtskrivare är densamme som jaget i låtarna, eller att en poet är lika med jaget i dikterna. Så är det inte. I alla fall inte alltid.

Så svaret på den frågan är helt enkelt att jag skriver om ingen, men jag skriver till alla som någonsin har saknat.

Låten heter Autumn Mood och hittas på
Spotify: https://open.spotify.com/album/5iMxxxL5Tdza6B1lNi4QhQ?si=hi4CEpYhQOC1yn0Ey1BMmA
Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=t_g0hjpX558

Inte alls den vy som hänförde mig (jag började ju skriva låt - inte hade jag tid att fotografera min inspirationskälla!), men ändå en vacker vy.

Det mest kravlösa

Jag noterar att jag gärna applicerar principen om det minsta motståndets lag i mitt liv.

För mig handlar det inte om lättja; att hoppa över där ribban är som lägst. Nej, för mig handlar det om att välja sina strider och vara betänksam med sina resurser.

Därför älskar jag allt som har med hösten att göra.

Jo, höst är rutin, vardag, slut på semester, deadlines, återupptagandet av hobbyer och allt det där. Men höst är också en årstid då naturen börjar förbereda sig för en lugnare tid, efter skörden får växterna återhämta sig, vissa djur flyttar medan andra förbereder sig för vinter och vissa till och med för vintersömn.

Sommar för mig är prestationsångest, vinter ett enda jagande efter soliga dagar, våren en rastlöshet och längtan ut men hösten! Hösten för mig innebär väldigt lite motstånd, väldigt lite krav.

Och jag är så redo för den mest kravlösa årstiden just nu.

Foto: Ebba Åström

Inte så hemskt populär

Jag är anhängare av en väldigt opopulär tanke.

Nämligen om att sommaren kommer till andra, att hösten är nummer ett.

Ni vet de där screenshottarna från Foreca eller YR.no eller andra meteorologiska sidor som svämmar över i ens sociala medier-flöde när tiodagarsprognosen utlovar sol, värme och tomatplantsdöd.

Bildtexten, kommentarerna och reaktionerna till dess bilder brukar vara ensidigt positiva. ”Äntligen sommarväder! Nu ska vi njuta” tänker alla bleka nordbor.

Alla utom jag, vill säga.

För min instinktiva reaktion på de här bilderna har alltid varit magont blandat med lätt ångest.

För sol och värme är krav och måsten. Regn och kyla är allt förutom det.

Men förstås, jag njuter också av sommaren. Särskilt just nu med lagom värme och sol på dagen och höstmörker till kvällen.

Det är inte en så hemskt populär och omtyckt tanke. Men jag vet att det finns andra där ute som tänker likadant.

Låtom oss starta en revolution.

Jag är en sucker för mys!

Skönheten i avskedet

Jag vet inte hur det är med er, men mina sociala medier svämmar över av människor som postar naturbilder på vårt vackra höstlandskap.

Och till det säger jag bara: JA! Mera mera!

För till skillnad från andra some-trender, som oftast är av skrytsam natur, tycker jag att den här trenden är demokratisk, jämlik och… äkta.

Vårbilder är ofta överoptimistiska och hoppfulla. Det som inte syns i vårbildsflödet är alla de som lider av en årstidsbunden depression som för många är som starkast på våren, eller de människor vars orkestankar sinar rejält och de som är i desperat behov av ledighet (PING! alla lärare).

Sommarbilder i sin tur är idylliska med sina solnedgångar och lediga stranddagar. I verkligheten har majoriteten av befolkningen sovit under solnedgången och jobbat häcken av sig när några enstaka har lediga stranddagar.

Så låt mig göra en shout-out till hösten. För sanningen om hösten är ju den att den är ett förfall.

Hösten är skönheten i avskedet. Hösten är det vackra vemodiga. Om bara någon vecka har de eldröda träden omvandlats till nakna, murkna trädstammar. De färggranna löven har bildat högar av förruttnelse som så småningom fryser och täcks av ett nådigt snötäcke.

Allt det här vet hösten. Allt det här vet människorna om hösten.
Men ändå unnar den oss sin skönhet. Och ändå förmår vi njuta av den.

Det, om något, inspirerar mig.
Det är värt att some:ras.

Klyshiga höst

Naturen och framför allt stormen vill inget annat just nu än att vi ska hålla oss inomhus. Tända ljus, dricka varmt. Höstmys, ni vet.

Men det blir alltid klyshigt när det kommer till fenomenet höstmys.

Gångerna jag har krupit ner under tre lager filtar, iklädd en oversized ylletröja, med en perfekt messy hairbun, höga yllesockor i något isländskt mönster och med en tekopp som inte alls bränner sönder handflatorna kan jag räkna på noll händer. Redan tanken på alla yllelager gör mig svettig.

Men jo, det händer att jag kokar en stor kopp te (jag är inne i min lakritste-säsong för tillfället, mums!) och plockar fram en bok. Och då jag ändå är på gång tänder jag väl första bästa ljus. Och plötsligt känns hösten och stormen och mörkret inte alls så farligt.

Jag tror att det är just det här vi nordbor behöver nu: varva ner, kräva mindre, hålla oss torra, varma och ta hand om oss.

Det är det enda rimliga.

Kanske en av mina sämsta bilder på den här bloggen hittills. Men kanske en av de bästa böckerna på den här bloggen hittills. 

Bokhöstens höjdpunkter

Hösten är en enda lång julafton i bokväg. Många förlag släpper en mängd härliga böcker under hösten, säkert för att många behöver julklappstips. Och säkert också för att deckare passar bättre att läsa när höstvindarna viner och det blir skrämmande mörkt om kvällarna (vem kan ta till sig deckarstämningen till fågelsång doften av äppelblom!?).

Jag har med spänning följt med mina favoritförfattare och också fått nys om nya bekantskap i litteraturväg. Så här ser min litteraturhöst ut:

Bildkälla: Printz Publishing

Jojo Moyes En andra chans är den tredje och sista boken om Louisa Clark. Den ska jag alldeles snart uthämta från biblioteket och ta mig an. Jag blev nyfiken på Moyes böcker back in 2013 då jag fick veta att hon skrev om något så aktuellt som eutanasi. Efter att ha läst boken Livet efter dig har Moyes hängt kvar trots att jag inte är såld på hennes böcker. Men jag är envis vad gäller litteratur, och eftersom jag har påbörjat serien om Louisa Clark vill jag avsluta den.

Bildkälla: Piratförlaget och Förlaget

I avdelning humor har jag två böcker jag ser fram emot alldeles särskilt:

Jonas Jonasson Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket. De flesta känner till böckerna och filmen om Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann samt uppföljaren till den. Jag föreställer mig att den här boken, precis som de övriga, kör med samma stuk med farsliknande och alldeles otroliga berättelser som får en att garva hejdlöst.

Kaj Korkea-aho & Ted Forsström Zoo! #Hjärtattack. Jag har sällan skrattat så mycket som åt den oslagbara duon Korke-ahos och Forsströms ungdomsroman Zoo! Virala genier. De lyckades så med att fånga tidens trender och dra dem till sin spets. Jag hoppas att duon i den här boken vågar gå lite djupare i de svåra frågorna i den första boken.

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag och Förlaget

Jonas Hassen Khemiri Pappaklausulen har en baksidestext som å ena sidan är väldigt intetsägande, å andra sidan extremt intresseväckande. Har du inte läst något av Hassen Khemiri ska ni läsa Allt jag inte minns och om du är en språkmänniska med intresse för sociolekter ska du läsa Ett öga rött. 

Heidi Hakala Bara lite till. Det här är en ny bekantskap för mig och jag ser fram emot att läsa den här boken som, enligt baksidestexten, handlar om en ung kvinnas psykiska hälsa och duktighetssyndrom. Jag kom att tänka på Sara Jungersten när jag läste om boken och mina förhoppningar är således skyhöga för den här debuten!

Bildkälla: Forum och Albert Bonniers Förlag

Stefan Ahnhem Motiv X. Ahnhems debut golvade mig totalt och det är fortfarande den mest övertygande deckare jag har läst. Inom deckargenren tycker jag det är svårt att skapa och tänka nytt men det lyckas Ahnhem tycker jag, och därför ser jag med enorm spänning fram emot hans fjärde roman om Fabian Risk!

Lars Kepler Lazarus. Jag var väldigt sent med på Kepler-vågen och läste igenom serien först under 2017. Det här är den sjunde boken om polisen Joona Linna — en karaktär som jag finner alldeles särskild sympatisk på grund av hans finländska härkomst.

Vilka nykomlingar ser du fram emot att läsa under hösten?

Anspråkslösa höstmånad

En härlig sommarvärme förråder mig att tro att det fortfarande är augusti och att shorts och t-skjorta nästan är adekvat klädsel. Det är det inte - nästan aldrig - i den här blåsiga staden som heter Vasa.

Det känns märkligt att vi redan är inne i septembermånad. Den bästa höstmånaden av alla höstmånader. Sommaren dröjer sig kvar men löven börjar bli trötta. Skogen är full av naturgodis och höstkläderna från källaren dyker upp igen. 

Jag måste säga att jag gillar hösten. Hösten för mig är, till skillnad från sommaren, anspråkslös. Trots att hösten innebär vardag och rutin, är det en mycket mindre prestationsladdad årstid för mig än sommaren.

Sommaren brukar ofta innebära prestationskrav. På ett sätt väldigt positiva prestationskrav., men i alla fall. Känner ni igen er i sommarpressen - man borde vara utomhus, på sommarstugan, träffa alla vänner, hinna göra utflykter, åka båt, äta glass, plocka jordgubbar, grilla, spela fotboll och listan kan göras hur lång som helst. I vårt nordliga land är det som att sommaren är årstiden då allt ska hinnas med, precis som om sommaren är den enda årstid som vi nordbor verkligen lever. 

Nej tack säger jag till det. Jag vill också leva under de tre övriga årstiderna. Precis som den här månaden. 

Välkommen höst och september!

Vilken är din favoritårstid?