Det mest kravlösa

Jag noterar att jag gärna applicerar principen om det minsta motståndets lag i mitt liv.

För mig handlar det inte om lättja; att hoppa över där ribban är som lägst. Nej, för mig handlar det om att välja sina strider och vara betänksam med sina resurser.

Därför älskar jag allt som har med hösten att göra.

Jo, höst är rutin, vardag, slut på semester, deadlines, återupptagandet av hobbyer och allt det där. Men höst är också en årstid då naturen börjar förbereda sig för en lugnare tid, efter skörden får växterna återhämta sig, vissa djur flyttar medan andra förbereder sig för vinter och vissa till och med för vintersömn.

Sommar för mig är prestationsångest, vinter ett enda jagande efter soliga dagar, våren en rastlöshet och längtan ut men hösten! Hösten för mig innebär väldigt lite motstånd, väldigt lite krav.

Och jag är så redo för den mest kravlösa årstiden just nu.

Foto: Ebba Åström

Röd, är mitt namn

Det är en söndagkväll som ser ut precis som oss.

Den ena iklädd sin bästa röda t-tröja med den där fotbollsloggan. Den andra med huvudet i famnen på den förste, läsande en bok men en titel som lämpligt nog också passar in i färgtemat (Mitt namn är röd).

Det går bra för den förstes fotbollslag. Det går bra med läsandet av den segstartade boken också.

Det har regnat, men gör det inte längre. Vi har druckit en kaffekopp för att orka vara vakna några timmar innan vi ska gå och lägga oss.

Snart ska vi väl också tillreda någon typ av kvällsmål. Men just nu ska vi bara ligga här.

En liten stund till.

Kravlös tillvaro

Jag söker mig ständigt till det kravlösa.

I en tid där uttalade, outtalade men mest kanske självupplevda, krav tycks avlösa varandra dras jag till det avslappnat prestationsbefriade.

Vem ställer krav? Kanske samhället vi lever i, kanske människorna vi delar samhället med, mest kanske vi själva. Och vädret.

Ja, jag tycker faktiskt att vädret ställer krav.

Förra sommaren kände jag mig tvingad att ständigt vistas utomhus. Min tillvaro skulle vara bildskön och starkt upplevelsebetonad.

Förra årets sommarväder fick mig att känna mig skuldmedveten om jag föredrog att sitta inne och slötitta på Netflix, tupplura eller läsa under den svalkande luftkonditioneringen.

Som om vädret själv sade: ”Men hallå där! Ska du ligga inne och slöa på en så vacker sommardag!?”

Krav.

Jag söker mig ständigt till det kravlösa, och finner mig nöjd i detta kravlösa regniga, blåsiga eller bara svala sommarväder.

Kravlös tillvaro på sofflocket

En stilla stund på jorden

Jag stänger av allt surr och stök.

Lägger telefonen på ljudlös. Stänger av TV:n, datorn. Låter tystnaden landa. Och precis som den alltid gör börjar den berätta, tystnaden. Det är alltid och enbart i tystnaden efter en impulsfylld dag som tystnaden hörs bäst.

Och idag, berättar tystnaden om hur människan till stor del finns till för andra. Hur vi människor ställer upp för andra människor. Vi sköter hushåll, kanske en familj, vi ställer upp på jobbet, i hobbyerna, i organisationer och föreningar.

Människan räcker till för så många.
Det är bra, det är fint — ja, jag uppmuntrar till generositet och hjälpsamhet.

Men också det här kan ibland bli för mycket. Som en vän en gång sade: “Det är som att breda ut sig själv som smör på en alldeles för stor smörgås”.

***

Om allt det här berättar tystnaden. Och i den här talande tystnaden, hör jag också, att just här, just nu, behöver jag inte räcka till för någon annan än mig själv.

Jag får bara njuta av en talande tystnad, och en stilla stund på jorden.

Om en talande tystnad i söndags.

Skogsterapi

Ibland får jag för mig att jag överdriver. 

Träden är inte så vackra, luften är inte så frisk och lugnet är inte så påtagligt som jag föreställer mig. 

Jag orkar inte. Hinner inte egentligen. Det är så vått. 

Men så tittar du på mig på det där längtansfulla sättet, som bara en hund kan se på en matte, och jag ger efter. Vad kan man annat göra?

Och vi tar oss ut. Till skogs.

Inte alls länge, men tillräckligt länge för att du ska få springa av dig, och tillräckligt länge för att jag ska bli påmind om att jag inte alls överdrev. 

Träden är precis så vackra, luften är precis så frisk och lugnet är precis så påtagligt som jag mindes det. Allt är exakt som jag mindes det.

Om inte änu bättre.

Med mina föräldrars hund Nelson, den australiska vallhunden, i skogarna i helgen.

Njuter du?

Det händer nästan varje dag. Men det handlar om små förstulna ögonblick och därför är det underbart att råka se just det.

Någon av oss sluter ögonen med ett alldeles särskilt ansiktsuttryck. Ett uttryck som är lika delar upprymdhet och lugn. Ögonen är slutna, läpparna ter sig till först neutrala men mungiporna rycker alldeles lite och ger en antydan om ett underliggande leende. Leendet spricker ändå inte upp i sin fullkomlighet, och det är nästan som om leendet vore hemligt. Eller snarare som om leendet egentligen är på insidan. Själens leende, om ni så vill.

Sommaren, solen och havet gör oss väl. Långsamma, lugna läsdagar likaså. Och därför har de här ögonblicken förekommit ofta på sistone. Och det är en vacker syn att se sin livskamrat precis så. Tillfreds. Så avslappnad. Helt nöjd.

Och varje gång vi ser varandra med det här uttrycket i ansiktet frågar vi: "Njuter du?". Inte på ett förebrående sätt, som om orden följs av ett "för annars!".

Utan vi frågar det på ett bejakande sätt. Vi verbaliserar den andres tillstånd samtidigt som vi visar att vi månar om den andres väl.

Och svaret på frågan då?
Jo där svarar vi tveklöst "Ja".

Ett halvfånigt försök att fånga ett förstulet ögonblick på bild. Till havs med min kära.

Vila med deadline

Jobba fem, vila två. Det är receptet för väldigt många arbetstagare. 

Det här är ett system som fungerar väl för mig (till skillnad från skiftesjobb). Jag behöver ha de där två hela dagarna att vila upp mig efter en arbetsvecka. Men ibland är de där två hela dagarna inte alls ägnade åt vila, utan snarare helt andra ting. Fester, evenemang, städprojekt och besök norrut.

Och plötsligt fylls de två hela dagarna med andra aktiviteter än just den sköna, välbehövliga vilan. Och det är förstås väldigt trevligt, men ibland kan också det roliga tära på orken.

Precis som jag har inför semestern, har jag ofta inför vanliga veckoslut en förhoppning om att hinna göra en massa grejer och dessutom vila ut mig (ironin). Ibland räcker inte två dagar för att vila upp mig, och faktumet att jag vet att jag har en deadline för min vila är en enorm stressfaktor.

Nu har jag emellertid semester.

Den här helgen är festlig värre och fylls med mycket att göra, mycket program. Men det bästa är att nu är min deadline väldigt, väldigt långt i framtiden.

Så långt att det inte ens är vettigt att tala om vila med deadline. Snarare: vila utan deadline.

Semestermindy till havs.

Rum för samtal

Jag har tidigare nämnt att jag tycker att vi behöver bereda rum för skönhet idag. Speciellt då samhällstempot är som det är, och de snabba nöjen tar över i förmån för långsamhetens lov. Skönhet är emellertid inte det enda vi medvetet behöver barna väg för, utan jag tror också att det goda samtalet är lite av en utrotningshotad vara.

Det är alldeles för lätt att vardagen flyter på med konversationer som handlar om dagens program och meny, veckans inköpslista och vilka räkningar som bör betalas. De här konversationerna är ju viktiga i och för sig, men representerar det effektivitets- och nyttotänk som jag är lite av en passiv motståndare av. Inte så mycket för att effektivitet är något dåligt i sig, men däremot för att jag tycker det har ett pris. Ett högt pris.

På det personliga planet är effektivitetstänkandet alltså ofta på bekostnad av det goda samtalet. Det samtalet som sträcker sig djupare, ända ner till rötterna. Det där samtalet som tar sig längre än inköpslistor och helgens program. Det där samtalet som leder oss dit vi inte annars går, och som kanske får fungera läkande, helande, där det går fram. 

Men det känns abrupt att gå från "Vad ska vi äta idag?" till "Vad tänker du på då du ligger i sömnlös vånda om nätterna?". Det går inte att nå de nivåerna i en handvändning, utan jag tror att vi behöver beredas ordentligt med tid och sakta värmas upp för att våga gå dit vi inte borde.

Och jag tror att vi behöver signalera att vi också har just det — tid, att erbjuda den som talar. För när vi får ta del av en glimt ur en annan människas. Då stannar tiden upp, och plötsligt har vi all tid i världen.

Rum för skönhet

I dagens samhälle där orden effektivitet och produktivitet är ledord, och där olika föremåls och verksamheters nyttofunktion är det väsentliga, är det ibland svårt att argumentera för det skönas rum i vår tillvaro. Jo visst ska de flesta nyttoprylar också idag ha en estetisk dimension, men jag talar om den långsamma läsningens, filmklassikernas och bildkonstens allt krympande rum i dagens nyttosamhälle.

Mina försök till att uppmuntra till skönlitterär läsning möts inte sällan av ett: "Nä jag vill lära mig något när jag läser"; och således marginaliseras den skönlitterära läsningen till förmån för "nyttoläsningen" som då må vara populärvetenskap eller biografier. Nu menar jag inget illa om de här genrerna, men inte sällan vill jag möta de här kommentarerna med ett: "Så man lär sig inget av att läsa skönlitteratur?".

Vi behöver vetenskap och populärvetenskap, vi behöver läsa biografier, känna till vår historias viktiga händelser och ha kunskap om vad som händer i vår samtid. Men jag vill också hävda att vi behöver estetik. Men vi behöver skapa rum för skönhet. Och vi behöver göra det med stor envishet, just på grund av att det rummet ständigt krymper.

Nej, jag tror inte att vi automatiskt blir bättre människor av att läsa skönlitteratur, och jag tror inte att vi kan lösa alla världens problem genom att rota fram VHS:kassetter med filmklassiker. Men jag tror absolut inte att det skadar att göra det. Och jag tror absolut inte att det är en förlust att bredda sina horisonter eller enbart njuta av långsamhetens lov. Jag tror tvärtom att det är viktigt med en ordentlig motvikt till samhällets slungande centrifugalkrafter.

I mitt jobb blir jag ständigt mer övertygad om hur viktig konsten är. L'art pour l'art - konst för konstens egen skull. När samtidsmänniskan ges möjlighet att i lugn och ro ta till sig, diskutera och ägna sig åt det sköna och vackra i livet händer något. På riktigt. Skönhet tilltalar människan på ett så grundläggande plan. Men det är så sällan vi mellan möten, motionspassen och matlagningen får tillfälle att ostört ägna oss åt det sköna, att vi sorgligt nog har blivit riktigt dåliga på det (upp med handen alla som känner att tröskeln till att välja boken över netflix är oerhört hög).

Men låtom oss inte låta det stoppa oss, för vi behöver skapa rum för skönhet.

Med slutna ögon

Igår hade jag förmånen att ta del av en alldeles underbar konsert. Det är få saker som är lika njutningsfullt som att i ro få luta sig tillbaka och totalt stänga ut allting annat förutom de sköna, samstämmiga ljud som musikerna och sångarna producerar.

Ja, det är faktiskt få saker som är lika underbart som att insupa de ljud som uppstår när musiker -oerhört skickliga musiker! - gör sin grej. Då behöver ingen i publiken spänna sig och bekymra sig för hur (eller om) sångaren kommer att klara av det höga partiet, eller vara nervös å pianistens vägnar och oroa sig för om hen kommer att klara av att spela det krävande stycket. Nej, utan då någon verkligen är skicklig behöver man inte vara på helspänn utan får helt och totalt slappna av och bara ta in det ljuvligt låtande.

Jag satt där i kyrkbänken och var tvungen att sluta mina ögon. Jag är väldigt visuell till min inlärning, och bearbetar synintryck i stor omfattning. Det kan ofta innebära att mina ögon kan fastna för något som jag ser, och jag kan koncentrera mig på det i större utsträckning än andra sinnesintryck. På en konsert kan det här leda bort fokus från musiken. Därför ville jag ta in konserten till stor del endast med öronen, och således ta in det verkligt väsentliga. Och när jag slöt mina ögon blev musiken levande på ett helt annat sätt. Den stora kören var inte längre en samling av människor i olika åldrar och med olika utseenden, utan när jag blundade var det en enda, men paradoxalt nog ändå mångstämmig, röst som fick taket att lyfta och mitt hjärta att skälva.

Med slutna ögon blev musiken vatten; stundvis vågor som dök, forsade, strömmade och lekfullt utforskade, stundvis sel som stilla och mjukt smekte sin väg framåt. Ibland var musiken nyckfull och dynamisk som vinden till havs, och andra gånger byggdes den långsamt upp med tydliga föraningar om tilltagande styrka, precis som himlen mörknar innan en storm bryter ut.

Ja, upplevelsen var så mäktig med slutna ögon. Det är häftigt hur musik kan ta nästan konkreta uttryck för ens inre syn när man sluter ögonen. Du borde testa det någon gång!