Jag stänger av allt surr och stök.
Lägger telefonen på ljudlös. Stänger av TV:n, datorn. Låter tystnaden landa. Och precis som den alltid gör börjar den berätta, tystnaden. Det är alltid och enbart i tystnaden efter en impulsfylld dag som tystnaden hörs bäst.
Och idag, berättar tystnaden om hur människan till stor del finns till för andra. Hur vi människor ställer upp för andra människor. Vi sköter hushåll, kanske en familj, vi ställer upp på jobbet, i hobbyerna, i organisationer och föreningar.
Människan räcker till för så många.
Det är bra, det är fint — ja, jag uppmuntrar till generositet och hjälpsamhet.
Men också det här kan ibland bli för mycket. Som en vän en gång sade: “Det är som att breda ut sig själv som smör på en alldeles för stor smörgås”.
***
Om allt det här berättar tystnaden. Och i den här talande tystnaden, hör jag också, att just här, just nu, behöver jag inte räcka till för någon annan än mig själv.
Jag får bara njuta av en talande tystnad, och en stilla stund på jorden.
Om en talande tystnad i söndags.