Igår hade jag ett tillfälle på jobbet då jag gjorde en medioker insats.
Jag hade fått en uppgift någon vecka på förhand. Jag visste vad jag skulle göra. I teorin hade jag verkligen haft tid att förbereda mig, men i praktiken hade jag inte hunnit, nej, orkat. Jag antar att jag gjorde en helt okej insats, men en helt okej insats för en presterare är aldrig bra nog.
Men.
Jag tog mig an kampen mot mina hjärnspöken,
och kom på att jag hade gjort vad jag skulle.
Ingen hade bett mig skapa en flashig powerpoint, med animeringar som ploppar upp i utsökt tajming i förhållande till mitt taltempo. Ingen hade bett mig att bära en matchande outfit i samma färgtema som presentationen. Och ingen hade bett mig göra något utöver precis det jag gjorde.
Förutom jag själv.
Trots att jag kände mig skamsen över och besviken på min insats var det här en viktig, mental seger. För jag insåg att en medioker insats är en okej insats. Det är en rimlig insats.
Och en medioker insats är en jätteviktig insats,
för en presterare.
Foto: Ebba Åström