Närhelst jag äter Tiramisu tänker jag på honom. Närhelst jag känner doften av en särskild parfym tänker jag på henne. På honom, när jag ser en Nissan. På henne när jag hör Cascadas låt Evacuate the Dancefloor.
Somliga saker och händelser är föralltid förknippade med en viss människa. Jag kan till exempel inte ens höra ordet chai latte utan att tänka på en vän jag en gång hade. Jag kan inte köra förbi ett visst ställe i Karleby utan att tänka på en annan vän jag en gång umgicks med.
Inte så att de här människorna inte längre existerar, utan snarare så att vår vänskap inte existerar. I alla fall inte i den form den en gång existerade.
Jag bland vänner. Som jag fortfarande har och värnar. Tack, tack för att jag har ♡ Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist
Det finns en tid för allt, ibland också för vänskap. Inte alltid, för det finns förstås vänskap som består, består, består. Men så finns det vänskap som blommar en tid, en vacker tid, men vissnar så småningom. När jag var yngre sörjde jag det här enormt och försökte krampaktigt hålla fast vid relationer som hade vuxit åt olika håll alldeles för länge.
Allt har sin tid. Insikten smärtade.
Vänskap utvecklas till bekantskap utvecklas till främlingskap. Och så förlöper livet, så förunderligt.
Men jag gläds över att bli påmind om det här människorna då och då. Gläds över att vardagliga, till synes ovidkommande ting och händelser, kan få mig att tänka på de här människorna. För faktumet att de här människorna en gång gjorde, var, och betydde så mycket för mig är värdefullt.
Och det är värdefullt även fastän vår relation idag kanske inte sträcker sig längre en ett vänskapligt hej då vi möts på gatan.
Vissa människor lämnar kvar i livet, även i sin frånvaro.
Så länge minnena är goda och påminnelserna milda är det något jag värnar jag om.