På sistone har jag läst tre böcker som på olika sätt har varit normkritiska.
Pajtim Statovci (2018) Tiranas hjärta
För ett år sedan läste jag Statovcis debut Min katt Jugoslavien (SÅ bra!) och den märkliga titeln till trots var det en av de bästa böckerna jag läste 2017. Tiranas hjärta var ursprungligen en integrerad del av Min katt Jugoslavien, men förläggarna bad Statovci göra det till en separat roman. Ett gott val, tycker jag.
Samma tematik som står att hitta i hans debut återkommer också här. Alldeles utan att blinka berör Statovci de stora frågorna som människans brustenhet, identitet och tillhörighet. Det här är läsning som skakar om. Det är läsning som lämnar avtryck, stör och skaver, precis som god litteratur ska.
Jag måste bara säga: mannen är ett litterärt geni!
Déa Solin (2018) En spellista för sömnlösa nätter
Född 1995 debuterar Déa Solin med en normkritisk ungdomsbok (eller hur noggranna vi nu är med att kategorisera böcker i ålderskategorier) En spellista för sömnlösa nätter. Solin berör stora samhällsaktuella teman på ett fräscht sätt.
Jag bara älskar sättet på vilket Solin kombinerar musik (låttexter) med liv i den här romanen. Det känns på något sätt nytänkande trots att det är ett uråldrig grepp. Men Solin har satt fingret på det som äldre generationer inte förstår: dagens unga lyssnar inte på musik — de lever med, i och genom musik.
På det här sättet, och på många andra sätt, ger Solin en röst åt den unga generationen — en nödvändig röst alltså.
Eva Ström (2018) Rakkniven
Den här boken är en uppföljare på August Strindberg pjäs Fröken Julie. Ja ni hörde rätt!
Jag har alltid tyckt att Fröken Julie slutar så fel, trots att jag förstår att den är skriven under en tid då samhället var annorlunda. Ändå har jag alltid känt att Fröken Julie blir felbehandlad och att slutet är orättvist. Just därför blev jag så lycklig när Eva Ström skriver fram en fortsättning på berättelsen.
Berättelsen slutar inte med en rakkniv. Snarare börjar den där.
Den här romanen är icke-normativ ur ett samhällsperspektiv, Rakkniven är rimlig nu, men hade den skrivits på 1800-talet hade den varit banbrytande. Jag älskar att Fröken Julie får upprättelse, hon behöver få det. Vi behöver få det.