Han satt stilla, med ett ansikte ganska uttryckslöst.
Men hans stillhet och uttryckslöshet får ändå inte misstas för passivitet. Nej, för jag kunde se att han aktivt lyssnade. Hans ena, korta fråga kunde få mig att berätta i en strid ström i tre minuter, och ändå kunde han både formulera mina tankar med egna ord, och ställa följdfrågor som ledde vidare.
Och nu.
En e-post korrespondens som samtidigt har försatt min värld i och ur balans. Trots att vi inte är ansikte mot ansikte kan jag skönja, i svaren jag får, att personen jag skriver med verkligen lyssnar. Ger reflektioner över det jag skriver och ställer frågor, som har väckts under läsningen, som för diskussionen vidare.
Mina fina två polare som får agera modell här i tid och otid.
De här två exemplen har varit en inblick i hur underbart det är att uppleva att någon uppmärksamt lyssnar. Vilken befriande känsla det är.
Och på samma sätt har de här två exemplen slagit mig med insikten om hur ofta vi ställer frågor utan att egentligen lyssna på svaren.
Hur ofta vi slänger ur oss ett “Hur har du det?” för att verka sympatisk. Men när vår medmänniska börjar berätta, har vi redan börjat fundera på nästa samtalsämne, eller börjat se oss omkring efter vilka andra personer som finns i rummet.
Att ställa frågor utan att egentligen inte vilja höra svaren är inte bara dåligt för att det är sårande, för att det är oförskämt. Jag tycker det är mest dåligt för att vi går miste om sådana pärlor, sådana skatter när vi inte lyssnar på svaren.
För då förstår vi inte hur viktigt det är för en människa att verkligen bli hörd.
Inte heller hur givande det är att verkligen lyssna.