Människan bakom

Året var 2016.

Jag sommarjobbade på livsmedelsavdelningen i en stor dagligvaruhandel. En kund kom fram till mig och var bestört över en ask körsbärstomater som hon hade köpt från vår affär.

Hon berättade sin tomathistoria.

I korthet kan vi säga att den handlade om en ask ruttna tomater och undermålig kundbetjäning. Men egentligen handlade den om något helt annat. Kvinnan var märkbart upprörd och jag förstod inte hennes reaktion.

Vi hoppar till presens, till år 2019.

Jag har en smärre kris med ett bankkort som plötsligt slutar att fungera, som inte godtas i Otto-automaterna och som får betalterminaler att kollapsa. 

Så jag gör som jag förväntas och vänder mig till min bank för hjälp. 

Och jag berättar min bankkortshistoria. Inte den korta versionen.

Jag blir bemött
men besviken.

Jag hade förväntat mig ett ”nämen det där är ju inte okej att ett kort inte fungerar” eller ett ”vi förstår att det måste vara frustrerande för dig” eller ens ett ”vi ska absolut se till att fixa det här, så här kan det inte vara”.

Visst fick jag ett nytt kort, visst löste sig hela situationen.

Men jag hade önskat att bli sedd, förstådd och erhålla lite medkänsla.

Inte nödvändigtvis mött på det melodramatiska sätt som jag beskrev ovan, men ändå med en slags professionell värme och omtanke.

Jag hade önskat att de jag pratade med hade sett människan bakom problemet. Sett mig.

Och plötsligt förstod jag. För det var precis så för kvinnan med tomaterna.

Vill vi höra svaren?

Han satt stilla, med ett ansikte ganska uttryckslöst.

Men hans stillhet och uttryckslöshet får ändå inte misstas för passivitet. Nej, för jag kunde se att han aktivt lyssnade. Hans ena, korta fråga kunde få mig att berätta i en strid ström i tre minuter, och ändå kunde han både formulera mina tankar med egna ord, och ställa följdfrågor som ledde vidare.

Och nu.

En e-post korrespondens som samtidigt har försatt min värld i och ur balans. Trots att vi inte är ansikte mot ansikte kan jag skönja, i svaren jag får, att personen jag skriver med verkligen lyssnar. Ger reflektioner över det jag skriver och ställer frågor, som har väckts under läsningen, som för diskussionen vidare.

Mina fina två polare som får agera modell här i tid och otid.

De här två exemplen har varit en inblick i hur underbart det är att uppleva att någon uppmärksamt lyssnar. Vilken befriande känsla det är.

Och på samma sätt har de här två exemplen slagit mig med insikten om hur ofta vi ställer frågor utan att egentligen lyssna på svaren.

Hur ofta vi slänger ur oss ett “Hur har du det?” för att verka sympatisk. Men när vår medmänniska börjar berätta, har vi redan börjat fundera på nästa samtalsämne, eller börjat se oss omkring efter vilka andra personer som finns i rummet.

Att ställa frågor utan att egentligen inte vilja höra svaren är inte bara dåligt för att det är sårande, för att det är oförskämt. Jag tycker det är mest dåligt för att vi går miste om sådana pärlor, sådana skatter när vi inte lyssnar på svaren.

För då förstår vi inte hur viktigt det är för en människa att verkligen bli hörd.
Inte heller hur givande det är att verkligen lyssna.

Rum för samtal

Jag har tidigare nämnt att jag tycker att vi behöver bereda rum för skönhet idag. Speciellt då samhällstempot är som det är, och de snabba nöjen tar över i förmån för långsamhetens lov. Skönhet är emellertid inte det enda vi medvetet behöver barna väg för, utan jag tror också att det goda samtalet är lite av en utrotningshotad vara.

Det är alldeles för lätt att vardagen flyter på med konversationer som handlar om dagens program och meny, veckans inköpslista och vilka räkningar som bör betalas. De här konversationerna är ju viktiga i och för sig, men representerar det effektivitets- och nyttotänk som jag är lite av en passiv motståndare av. Inte så mycket för att effektivitet är något dåligt i sig, men däremot för att jag tycker det har ett pris. Ett högt pris.

På det personliga planet är effektivitetstänkandet alltså ofta på bekostnad av det goda samtalet. Det samtalet som sträcker sig djupare, ända ner till rötterna. Det där samtalet som tar sig längre än inköpslistor och helgens program. Det där samtalet som leder oss dit vi inte annars går, och som kanske får fungera läkande, helande, där det går fram. 

Men det känns abrupt att gå från "Vad ska vi äta idag?" till "Vad tänker du på då du ligger i sömnlös vånda om nätterna?". Det går inte att nå de nivåerna i en handvändning, utan jag tror att vi behöver beredas ordentligt med tid och sakta värmas upp för att våga gå dit vi inte borde.

Och jag tror att vi behöver signalera att vi också har just det — tid, att erbjuda den som talar. För när vi får ta del av en glimt ur en annan människas. Då stannar tiden upp, och plötsligt har vi all tid i världen.