Året var 2016.
Jag sommarjobbade på livsmedelsavdelningen i en stor dagligvaruhandel. En kund kom fram till mig och var bestört över en ask körsbärstomater som hon hade köpt från vår affär.
Hon berättade sin tomathistoria.
I korthet kan vi säga att den handlade om en ask ruttna tomater och undermålig kundbetjäning. Men egentligen handlade den om något helt annat. Kvinnan var märkbart upprörd och jag förstod inte hennes reaktion.
Vi hoppar till presens, till år 2019.
Jag har en smärre kris med ett bankkort som plötsligt slutar att fungera, som inte godtas i Otto-automaterna och som får betalterminaler att kollapsa.
Så jag gör som jag förväntas och vänder mig till min bank för hjälp.
Och jag berättar min bankkortshistoria. Inte den korta versionen.
Jag blir bemött
men besviken.
Jag hade förväntat mig ett ”nämen det där är ju inte okej att ett kort inte fungerar” eller ett ”vi förstår att det måste vara frustrerande för dig” eller ens ett ”vi ska absolut se till att fixa det här, så här kan det inte vara”.
Visst fick jag ett nytt kort, visst löste sig hela situationen.
Men jag hade önskat att bli sedd, förstådd och erhålla lite medkänsla.
Inte nödvändigtvis mött på det melodramatiska sätt som jag beskrev ovan, men ändå med en slags professionell värme och omtanke.
Jag hade önskat att de jag pratade med hade sett människan bakom problemet. Sett mig.
Och plötsligt förstod jag. För det var precis så för kvinnan med tomaterna.
