Den mänskliga faktorn

Det finns gånger då ens tillkortakommanden blir smärtsamt uppenbara.

För det mesta känns det som att det går att dölja skavanker, korrigera brister och försköna verkligheten så pass mycket att våra medmänniskor, men kanske allra mest vi själva, kan leva med dem.

Men ibland är alla försök att ställa till världen till rätta lönlösa. Istället är det bara att inse sin egen bristfällighet och acceptera det som en del av den mänskliga faktorn.

Det är vanligtvis den faktorn som jag uppskattar att se mest hos andra människor.

Inte för att jag gottar mig i andra människors skavanker, utan för att jag älskar att se att människor vara mänskliga. Människor som aldrig går in i glasdörrar, glömmer bort att betala en räkning eller struntar i att bädda sängen skrämmer mig.

Jag älskar den mänskliga faktorn. Hos andra.

Men jag föraktar den i mig själv. Jag kräver mer av mig själv än jag kräver av andra då det kommer till hur mycket rum, hur mycket synlighet den mänskliga faktorn får ha i mig.

Och idag.

Idag hann den mänskliga faktorn upp mig. Och det är väl helt okej, sist och slutligen. Jag är människa. Samtidigt bara människa, samtidigt allt vad det innebär att vara människa.

Också den mänskliga faktorn.

Bortom gränserna

Jag märker att jag gillar att ruta in fenomen, händelser, personer i hanterbara men oftast tyvärr snäva kategorier.

Det kanske inte är så märkligt, att generalisera är väl en rätt så grundläggande och på många sätt nödvändig egenskap hos människan.

Emellertid märker jag att jag ibland är oschysst i min kategorisering.

Ibland har jag redan på förhand bestämt mig att en person är precis så, att ett evenemang kommer att förlöpa precis så eller att en resa kommer bli precis så.

Mänskligt, fortfarande, men också orättvist.

För när jag i min generalisering är programmerad att bete mig på ett visst sätt och förvänta mig vissa saker (och på samma sätt inte förvänta mig andra saker) utifrån tidigare erfarenhet ger jag inte personen, evenemanget, boken en uppriktig chans.

Och om jag inte gör det kan jag gå miste om sanna guldkorn; otippade människomöten, oväntade men välkomnade diskussioner eller spontana äventyr.

Jag kan också bli för passiv och inte ta vara på de tillfällen som finns för att själv skapa, bidra och proaktivt gå bortom det jag vanligtvis förväntar mig.

Visst är det en livsviktig egenskap att sortera de intryck, minnen och erfarenheter vi samlar på oss, till hanterliga kategorier med tydliga gränser.

Men visst är det nödvändigt att våga se och gå bortom de här osynliga, men likväl existerande, gränserna.

Och ibland överraskar livet mig med otippade, men ack så välkomnade, guldkorn trots att jag har varit fördomsfull och kategoriserat alldeles för snävt. Som på bilden ovan som togs på en av sommarens bästa kvällar och en av livets bästa gigar. Jag och min mor på bändspelning i Reisjärvi - vackert ställe, underbart bröllop!

Människan bakom

Året var 2016.

Jag sommarjobbade på livsmedelsavdelningen i en stor dagligvaruhandel. En kund kom fram till mig och var bestört över en ask körsbärstomater som hon hade köpt från vår affär.

Hon berättade sin tomathistoria.

I korthet kan vi säga att den handlade om en ask ruttna tomater och undermålig kundbetjäning. Men egentligen handlade den om något helt annat. Kvinnan var märkbart upprörd och jag förstod inte hennes reaktion.

Vi hoppar till presens, till år 2019.

Jag har en smärre kris med ett bankkort som plötsligt slutar att fungera, som inte godtas i Otto-automaterna och som får betalterminaler att kollapsa. 

Så jag gör som jag förväntas och vänder mig till min bank för hjälp. 

Och jag berättar min bankkortshistoria. Inte den korta versionen.

Jag blir bemött
men besviken.

Jag hade förväntat mig ett ”nämen det där är ju inte okej att ett kort inte fungerar” eller ett ”vi förstår att det måste vara frustrerande för dig” eller ens ett ”vi ska absolut se till att fixa det här, så här kan det inte vara”.

Visst fick jag ett nytt kort, visst löste sig hela situationen.

Men jag hade önskat att bli sedd, förstådd och erhålla lite medkänsla.

Inte nödvändigtvis mött på det melodramatiska sätt som jag beskrev ovan, men ändå med en slags professionell värme och omtanke.

Jag hade önskat att de jag pratade med hade sett människan bakom problemet. Sett mig.

Och plötsligt förstod jag. För det var precis så för kvinnan med tomaterna.

En mänsklig sport

Jag följer ivrigt med konståkning.

Det är en fascination som har vuxit fram under det senaste året.

Just nu är jag mer eller mindre fastklistrad vid TV:n i och med att VM i konståkning som bäst pågår i Saitama*, Japan (Till kännedom: förskräckliga tider att se på tävlingarna live, om man inte gillar att vakna 3:25 på grund av tidsskillnaden)

Mitt intresse för den här sporten är måhända lite märkligt.

Jag har aldrig ägnat mig åt konståkning. Jag har aldrig ägt eller ens haft på mig konståkningsskridskor, endast “hokkare”, som hockeyskridskorna så fagert kallades i mina hemtrakter.

Jag har helt enkelt inte varit intresserad av grenen tidigare och plötsligt är jag som en annan inbiten konsåkningsfantast. Märkligt!

Eller kanske inte.

För jag har dansat hela mitt liv, och dansen, konståkningen och isdansen har enorma beröringspunkter med varandra.

Och konståkning är en sport där musik, uttrycksfullhet, känslor och tolkning är centrala element, precis som i dansen och konsten överlag.

Men framför allt är konståkningen en mänsklig sport.

De som utövar den, proffsåkarna, är förvisso omänskligt viga, spänstiga och atletiska men själva grenen frammanar uttryck för människans mänsklighet. Människans ofullkomlighet.

För ni vet inte hur ofta de faller. Hur ofta de har lovat hoppa en trippel men ångrar sig mitt i och gör en enkel. Hur ofta de drattar rätt på rumpan eller bara är totalt osynkroniserade med sin partner.

Konståkningen är sårbar i det avseende att den visar att även proffsen felar. Att ingen, oavsett hur meriterad och välförberedd, är felfri.

Mänskligt,
som sagt.

Och det, är värt att stiga upp 3:25 för att beundra.

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

*Låter inte Saitama som att det kunde vara en finsk kommun någonstans i Mellersta Finland? Hade inte Saitama följts av landsnamnet skulle det lika väl kunna vara det!

Den stora paradoxen

Det vackraste jag vet är när en människa vågar visa sin sårbarhet.

Ja, människor kan flexa sina muskler och stoltsera med sina framgångar bäst de vill, men det är när en människa gläntar på dörren till hjärtat och visar på snedstegen, visar på det som sket sig, visar var det smärtar, som jag ser sann styrka.

Det är en andäktig stämning som uppstår när en människa visar sina brister, sår, sin alldeles mänskliga ofullkomlighet. Sin fullkomliga mänsklighet. Fastän det finns en enorm smärta i de här såren tycker jag att det är så vackert. För det är så äkta.

Och hur förunderligt är det väl inte att styrkan ligger i sårbarheten.

Foto: The one and only syster Ebba Åström

Vem skulle du inte vilja vara just nu?

Ibland brukar jag ägna mig åt en tankelek.
Tankeleken går ut på att tänka ut en person som jag inte skulle vilja vara just nu.

Det är en ganska intressant tankelek som ger mycket perspektiv på livet.
Det ger mig en känsla av: "Huh, vilket sorglöst liv jag har!"

Av personer som jag inte har velat vara är den amerikanska presidentens talesperson fortfarande min nummer ett. Speciellt efter att ifrågavarande president har skrivit något ogenomtänkt, provocerande på twitter. Hur försvara alla dessa tweets, liksom?

Igår ägnade jag mig åt den här tankeleken. Det var i samband med Champions League-finalen. 

Real Madrid vann 3-1 efter att Liverpoolmålvakten släppte in ett skott som var helt omöjligt att rädda (vilken bomb av Bale!), och två mål som till stor del bestod av mänskliga misstag från målvaktens sida.

Och igår låg den här målvakten från Liverpool högt uppe på min lista på personer som jag inte skulle vilja vara just nu.

Inte alls för att han gjorde ett misstag, två misstag. Inte heller för att han gjorde det under en avgörande final. Med hela världen som åskådare.

Nej, inte därför.

Utan för att omvärlden inte är nåderik när det kommer till ett misstag, två misstag gjorda under en avgörande final med hela världen som åskådare.

Bror, jag och kusin. Kokkola Cup 2004. Kanske?

Jag har spelat fotboll en stor del av mitt liv. Och jag är tacksam för att mina tränare har varit måna om att påpeka, att det inte är lagkamraternas (eller tränarens) uppgift att göra en spelare medveten om vilket uppenbart misstag denne har gjort.

Står en spelare två meter framför ett tomt mål och skjuter över, är samma spelare väldigt medveten om vilket misstag det var. Om målvakten ska öppna upp spelet snabbt och inte noterar motståndaren som med en tå-touch petar bollen in i mål, behöver inte målvakten bli upplyst om vilken miss det var.

Nej tack. Ingen behöver peka ut det.

Att se Liverpoolmålvakten be fansen, och hela världen, om ursäkt efter matchen igår, frammanade smygtårar hos mig. Det var uppenbart att han visste vad som hade gått fel; att han hade gjort två ödesdigra misstag som säkert kommer att förfölja honom för resten av livet.

Men ändå.

Twitter fullkomligen exploderade med hån och hat. Nya memes kommer att uppstå, och fotbollsvärlden kommer att se till att de här misstagen förevigt kommer att bli ihågkomna.

Det är hjärtskärande.

För den som har gjort ett uppenbart misstag — inför hela världen dessutom — behöver inte uppläxningar och skällsord av egna lagkamrater och fans.

Den som har gjort ett uppenbart misstag framför hela världen behöver bara nåd.
Enormt mycket nåd.