Den stora paradoxen

Det vackraste jag vet är när en människa vågar visa sin sårbarhet.

Ja, människor kan flexa sina muskler och stoltsera med sina framgångar bäst de vill, men det är när en människa gläntar på dörren till hjärtat och visar på snedstegen, visar på det som sket sig, visar var det smärtar, som jag ser sann styrka.

Det är en andäktig stämning som uppstår när en människa visar sina brister, sår, sin alldeles mänskliga ofullkomlighet. Sin fullkomliga mänsklighet. Fastän det finns en enorm smärta i de här såren tycker jag att det är så vackert. För det är så äkta.

Och hur förunderligt är det väl inte att styrkan ligger i sårbarheten.

Foto: The one and only syster Ebba Åström

Vad funderar du på, Mindy?

... frågar Facebook mig varje gång jag loggar in, och jag har kommit att gilla den där frågan i det där sammanhanget.

För facebook, och vilka sociala medier som helst för övrigt, är väldigt aktivitetsfokuserade. Det som görs ska dokumenteras, eller pics or it didn't happen som det också heter.

Men i den här aktivitetsfokuserade tiden behöver jag någon som frågar vad jag funderar på. För det styr mina tankar bortom det fysiskt, konkreta, och tar mig genast till djupare nivåer.

Jag har aldrig egentligen skrivit åt "Facebook" vad jag funderar på, men nästan varje gång när jag loggar in stannar jag upp och försöker sätta fingret på vad jag skulle svara på den frågan. 

Och däri ligger paradoxen: jag loggade in för att få kontakt med andra, men genom det får jag kontakt med mig själv.

Mycket kan sägas om Facebook, inte minst sen hela soppan med Cambridge Analytica och övertramp vad gäller värnandet om människors integritet, men att de frågar mig vad jag funderar på istället för vad jag gör —

det gillar jag.

Bild från Åland 2013. Foto: Ebba Åström