Så mycket bättre

Mina sociala medier är en fröjd att för ögat just nu.

Jag ser bild på bild av brunbrända sommarmänniskor som, oavsett om de firar semester eller ej, tar vara på årstiden och nuet på sätt de anser vara bäst.

Jag ser att ni spenderar dagar till sjöss, dagar vid fotbollsplan, dagar vid sommarstugan, dagar med god mat, dagar med fint sällskap, dagar på jobb, dagar med äventyr eller dagar med lugnt strandhäng.

De här bilderna gör mig så glad. Jag älskar att se er njuta av dagen, årstiden, livet!

Och faktumet att de endast gör mig glad gör min glädje ännu större, för sociala medier är i allmänhet ett ypperligt sätt att spä på bitterhet, avundsjuka och missunnsamhet.

Ironiskt nog kan den gladaste, vackraste bilden ha direkt motsatt verkan på mottagaren.

Ibland har jag varit där också.

Men inte alls nu. Nej, jag gläds med er och är tacksam över att kunna göra just det.

För livet blir så mycket bättre när vi kan unna andra och glädjas med varandra.

Ditt du är inget hot mot mitt jag.

Så här spenderade jag min dag (igår): i partysmink på väg på spelning i en 36-gradig lada. Det var mycket trevligare än det låter!

Skönt att leva

Mitt instagram-flöde fullkomligen flödar över av sommarsköna typer i blomsterkransar, vackra havsvyer och dignande matbord. 

Det är så vackert att se på.

Här firas det också midsommar, om än inte så mycket iklädd blomkrans som mina skönaste adidasshorts.

Vi har spelat lite bollsporter och unnat oss lite solnedgångspaddling och vattendropparna som flög från paddeln fick mina några-dagar-sedan-jag-såg-rakhyveln-taggiga-ben att resa sig i ragg av köld.

Det mesta borde vara så instagramvänligt idag. I verkligheten är mycket - ja, jag dristar mig till att säga det mesta - av mitt liv inte det. 

Men trots att mitt liv inte alltid nödvändigtvis är skönt att skåda på så är det ändå skönt att leva det. 

Jag tänker, det är väl ändå viktigast.

Inte alls dagens look, för den har inte alls fastnat på bild.

Trevlig midsommar, alla fina! 

Du blir vad du läser

Människan blir vad hon ser.

Det må vara en sanning med en mängd modifikationer, men likväl vågar jag påstå att det är en sanning.

Inte så att människan omedelbart så att säga blir vad hennes ögon fäster sin uppmärksamhet på, men hon tar till sig andra människors sätt att leva, se ut och bete sig beroende på vad hon omger sig med. Hon läser världen och uppfattar subtila signaler på en livsstil som hon sedan börjar eftersträva.

Kanske vi istället kan säga att hon undermedvetet strävar efter att bli vad hon ser?

Därför tänker jag: människan behöver se mer av litteratur och läsning.
Bilder på böcker, bokhyllor, litteraturmöten, läsare, skribenter.
Allt det här i sina instagramflöden, i sitt youtube-tittande, i sitt podcast-lyssnande.

Jag är den första att erkänna att jag påverkas enormt när människor lägger upp bilder på deras bokstunder. Det är riktigt så att jag känner ett sug efter att plocka upp en bok och sätta mig under filten med en gång.

Akut boklängtan, kan vi kalla det.
Andra människor kanske upplever det här suget när det kommer till bilder på resor eller mat.

För mig är det böckerna.
Det är alltid böckerna.

Hett tips för året 2019: fyll ditt flöde med det som du själv vill ha mer av. Hett tips nummer två: må det vara böcker!

Varför jag delar mina läsupplevelser

Jag tycker att ni kan inleda er helg med att läsa den här superintressanta artikeln om litteraturpplevelser i sociala medier i Svenska Yle.

Artikeln lyfter alltså upp hur litteratur och läsning idag inte alls är en lika enslig upplevelse som den kanske var förut, för idag delar läsare bilder på bokomslag och läsupplevelser på instagram och andra sociala medier.

När jag läste den här spännande artikeln började jag fundera på min relation mellan litteratur och sociala medier. Jag känner definitivt igen mig i det som Hanna Ylöstalo säger, att publicerandet av läsandet ibland är på bekostnad av det faktiska läsandet. Ironiskt nog.

Ni vet ju det, att jag ofta skriver om böcker på min blogg, och mitt instagramflöde svämmar över av bokbilder (helst i kombination med kaffe).

Och orsakerna till att jag gärna och ofta delar med mig av mina läsupplevelser på sociala medier är för att jag väldigt gärna vill uppmuntra till läsning. Om jag lyckas inspirera en enda människa till att vilja plocka upp en bok, läsa något helt nytt eller utmana sitt läsande känner jag att jag har lyckats.

En annan orsak till att jag delar mina läsupplevelser är också för att jag vill höra om någon annan har läst samma bok. Jag vill höra respons och åsikter och analyser.

Jag själv blir inspirerad av att se böcker i mitt flöde — och min förhoppning är att just du inspireras av mitt!

Konsten att ha tråkigt

När jag var barn led jag av det ofta. Väldigt ofta.
Tristessen.

Vuxna omkring mig sade bara: “det är bra att ha tråkigt ibland”. Som om det skulle lösa något.

Jag hade ett höstlov för några veckor sedan. Men istället för att njuta av ledigheten i allsköns ro bokade jag in en massa program och fyllde mina dagar med allt möjligt. Det var inget dåligt höstlov, men när det var över kände jag mig inte alls mer utvilad än tidigare.

Den här veckan har jag haft ett ofrivilligt höstlov nr. 2. Eller inte egentligen så mycket höstlov som sjukledigt. Och när min blotta utandningsluft — än värre min hosta — är en smittorisk för vemhelst som är i min närhet, har jag inte rört mig bland människor. Inte ens utanför lägenheten under hela veckan som har gått.

Tur är, att jag är introvert och gillar att umgås med mig själv.

De första dagarna var jag så trött och febrig att jag knappt gjorde annat än sov och slötittade på tv. Nu när jag börjar vara kryare har jag klottrat i min bujo och läst en del. Men nu är jag inne på dag fem av sjukledigt, dag tolv av sjukande och jag får kallt konstatera: jag är enormt uttråkad!

Och vidare konstaterar jag: det är länge sedan jag har varit uttråkad! Det är länge sedan jag har haft så här tråkigt! Men det är också länge sedan jag har känt mig så utvilad som nu.

Jag har alltid höga ambitioner inför mina ledigheter. Till och med korta veckoslut. Jag vill bli bättre på att med gott samvete göra ingenting. Mitt mål för nästa ledighet är: uppnå tristesstadiet.

Jag tror att vårt samhällstempo, kraven i arbetslivet, det ständiga överflödet av intryck från sociala medier och nyheter gör att vi har glömt bort den ädla konsten att ha tråkigt.

Och framför allt har vi glömt bort barndomens sanning: det är bra att ha tråkigt!

Jag önskar er ett riktigt tråkigt veckoslut!

Är kattvakt åt min bror och brorsfrus söta ragdolls, och det är minsann allt annat än tråkigt!

Vad funderar du på, Mindy?

... frågar Facebook mig varje gång jag loggar in, och jag har kommit att gilla den där frågan i det där sammanhanget.

För facebook, och vilka sociala medier som helst för övrigt, är väldigt aktivitetsfokuserade. Det som görs ska dokumenteras, eller pics or it didn't happen som det också heter.

Men i den här aktivitetsfokuserade tiden behöver jag någon som frågar vad jag funderar på. För det styr mina tankar bortom det fysiskt, konkreta, och tar mig genast till djupare nivåer.

Jag har aldrig egentligen skrivit åt "Facebook" vad jag funderar på, men nästan varje gång när jag loggar in stannar jag upp och försöker sätta fingret på vad jag skulle svara på den frågan. 

Och däri ligger paradoxen: jag loggade in för att få kontakt med andra, men genom det får jag kontakt med mig själv.

Mycket kan sägas om Facebook, inte minst sen hela soppan med Cambridge Analytica och övertramp vad gäller värnandet om människors integritet, men att de frågar mig vad jag funderar på istället för vad jag gör —

det gillar jag.

Bild från Åland 2013. Foto: Ebba Åström

Jag väljer boken

Det finns mycket som konkurrerar om nutidsmänniskans uppmärksamhet. Jag, och många med mig, kämpar med att använda tiden på ett medvetet sätt. I en diskussion jag nyligen deltog i behandlades just det här;  hur tiden bara rinner iväg när man börjar slösurfa på telefonen. Jag kan börja på instagram, skrolla tills jag är uppdaterad, klicka vidare, hitta en intressant sak att googla (oftast en sjukdom som jag sedan tror att jag lider av) och hamna på en massa olika nätsidor och det slutar med att jag köper en neonfärgad pilatesboll från Wish. Typ.

Jag håller med alla röster som säger att det efter en lång dag är skönt att bara stänga av alla intellektuella delar av hjärnan, och slappna av framför en IQ-befriad tv-serie. Alternativt att spela candy crush tills det enda man ser när man sluter ögonen är godisar som spränger (för att inte tala om ljudeffekterna man hör, om man mot förmodan har på ljudet!). Och jag ser absolut inget fel i det här, tvärtom tror jag att det är viktigt att få en motvikt till den stress och den tankeverksamhet som arbets- och studielivet kräver. Men jag tycker att det är skrämmande när man tänker att man "bara" ska gå in alldeles snabbt och kolla på instagram, och en timme senare fortfarande är kvar där eller på någon annan plattform.

Ända sedan januari har jag fört en högst medveten kampanj med mig själv. Jag väljer boken. Trots att jag bara skulle vilja ägna mig åt något som inte kräver min koncentration eller tankeverksamhet. Jag väljer boken. Trots att jag bara skulle vilja ligga halvdreglande på soffkudden och se på New Girl. Jag väljer boken. Trots att jag har haft en krävande dag och vet att jag egentligen inte kommer att orka läsa mer än ett fjuttigt kapitel. Jag väljer boken.

Som modersmålslärare (svensklärare) är jag förstås bekymrad över hur människan har allt kortare koncentrationsspann, hur hon är van att få all fakta levererad på en och samma gång och inte på samma sätt kan låta fantasin flöda, samt hur hon är van med att det som läses är kort, gärna med många interaktiva möjligheter och helst i videoformat. Och jag vet ju med mig själv att det krävs en envishet och en stark inre motivation för att orka plocka fram boken efter en lång dag. För de andra alternativen är faktiskt lättare, men inte nödvändigtvis bättre. Och just därför väljer jag boken.

För att du inte ska vara ensam

Jag minns mannen som satt ensam med en kaffekopp vid 24/7 bensinstationen på midsommaraftonen. Han läste en tidning, slötittade på TV:n som ljudlöst visade någon fjantig dokusåpa, eller bara blickade ut genom fönstret. Kanske väntade han på någon, jag vill så gärna tro det, men innerst inne vet jag att han inte alls gjorde det.

Det tär i mig, att ensamheten är ett så stort samhälleligt problem som det är. Det tär i mig ännu mer, att trots att vi är omringade av sociala medier kan just det ha precis motsatt effekt. Vi känner oss ännu mer ensamma när vi ser vad "alla andra" har för sig. Ironin.

Det finns ändå solskenshistorier. Vi har till exempel borgåflickan som ska ha enhörningskalas åt ensamma barn och att Storbritannien som utser en ensamhetsminister. Och det gläder mig, att det är en låg tröskel till att både du och jag med så små medel som att avfyra ett vänligt leende, se någon i ögonen och småprata litegrann kan förgylla någons dag. Det krävs så lite. Så lite.

Läs den viktiga och intressanta artikeln om ensamhet här.