Vi har makt att välja vad vi vill ha för lördagsgodis, vilka kläder vi bär och vad vi vill studera.
Varje val vi gör innebär uttryckligen att vi aktivt väljer något. Men det innebär också att vi (mer eller mindre) aktivt väljer bort något.
Det är rätt oproblematiskt med val när det handlar om lördagsgodis.
Men det blir rätt fort rätt problematiskt när det handlar om människor.
För jag tror att varje människa har upplevt känslan av att bli bortvald, oavsett om det gäller att bli vald till ett lag i gympan (tack Gud att den principen är slopad i de flesta skolorna), vem som ska vara brudtärna till bröllopet och vem man umgås med en fredagkväll.
Som barn förekommer den här upplevelsen av att välja, bli vald eller bortvald dagligen.
Till exempel genom att inte bli bjuden till ett kalas, att inte bli tillfrågad att vara med i leken eller att inte bli tillfrågad att sitta bredvid en kompis i bussen. Smärtan av att bli bortvald var påtaglig men väl dold, i alla fall hos mig.
Att i vuxen ålder bli bortvald är för mig oundvikligt sammanflätat med känslan av skam. Jag blev inte vald ergo är det något fel på mig ergo bör jag skämmas.
Lär vi oss tidigt att känslan av att bli bortvald är skamlig? Att "felet" inte ligger hos andra utan hos oss, alltid hos oss?
I vuxenålder vet jag att bortvaldheten ofta kan handla om något så enkelt som plastbrist, planer gjorda i stundens ingivelse, obetänksamhet, bristande kommunikation eller helt enkelt glömska.
Men när jag blir bortvald har jag svårt att se något annat än faktumet att jag är just bortvald.
Jag och mina vänner är ett rätt stort gäng när vi är allihop.
Vi strävar, nej kämpar, aktivt för att hålla vår vänskap i liv för det kommer absolut inte automatiskt i den verklighet som innebär flera hundratals kilometer geografiskt avstånd, olika livssituationer, familjeliv, jobb och allmän vardagsruljans.
Men jag vet också att faktumet att vi aktivt väljer varandra innebär att andra oundvikligen väljs bort, helt automatiskt och egentligen helt oavsiktligt.
Och jag vet att det kan smärta.
Att inte bli vald smärtar alltid, oavsett i hur stor eller liten skala det är frågan om.
Och för mig är det en ständig påminnelse om att vara lyhörd och ödmjuk när jag gör mina val. Och att ändå modigt göra dem.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
På något plan kan jag förstå begreppet FOMO (fear of missing out, alltså rädslan att gå miste om något evenemang eller liknande), men ändå kan jag inte alls relatera till det i mitt liv.
Jag skulle snarare säga att jag lider av motsatsen till FOMO, någon sorts FONC — Fear Of No Chill. Rädslan för att göra för mycket på bekostnad av den ovärderliga vilan.
De här tankarna nås jag inte alls osökt av när jag läser Linus Jonkmans bok Själv — kraften i egentid. Han skriver mycket som sätter igång tankeverksamheten hos mig. Han skriver också en del som jag inte direkt håller med om, men jag vaskar guldkorn.
Han skriver bland annat:
“Egentligen är det ganska upprörande att så få vågar stå upp för sitt behov av egen tid. Det sociala anses så självklart att du betraktas som en kuf om du tackar nej. Undrar om hon är deprimerad? tänker folk. I dagens samhälle är det viktigt att ha en anledning till att tacka nej, något som arrangören kan acceptera. När någon frågar vad du ska göra i helgen och du svarar “ingenting”, uppfattas det vanligen som att du är tillgänglig. “Okej, vad bra! Då kanske vi kan komma över på lördag?” Detta är inte en logisk tolkning egentligen. Du kanske faktiskt har bestämt dig för att göra ingenting och att detta är din plan för helgen”
— Linus Jonkman: Själv — kraften i egentid (2016, s. 67)
Att ha helger när jag kan svara ingenting när någon frågar om mina planer är enormt viktigt för mig. Det stör mig inte att se bilder på vad mina sociala medier-vänner gör på sina helger. Jag lider inte av FOMO.
Jag lider av motsatsen.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Jag minns mannen som satt ensam med en kaffekopp vid 24/7 bensinstationen på midsommaraftonen. Han läste en tidning, slötittade på TV:n som ljudlöst visade någon fjantig dokusåpa, eller bara blickade ut genom fönstret. Kanske väntade han på någon, jag vill så gärna tro det, men innerst inne vet jag att han inte alls gjorde det.
Det tär i mig, att ensamheten är ett så stort samhälleligt problem som det är. Det tär i mig ännu mer, att trots att vi är omringade av sociala medier kan just det ha precis motsatt effekt. Vi känner oss ännu mer ensamma när vi ser vad "alla andra" har för sig. Ironin.
Det finns ändå solskenshistorier. Vi har till exempel borgåflickan som ska ha enhörningskalas åt ensamma barn och att Storbritannien som utser en ensamhetsminister. Och det gläder mig, att det är en låg tröskel till att både du och jag med så små medel som att avfyra ett vänligt leende, se någon i ögonen och småprata litegrann kan förgylla någons dag. Det krävs så lite. Så lite.
Läs den viktiga och intressanta artikeln om ensamhet här.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
