Att vara introvert och förälder är inte alltid lätt och under de senaste veckorna upplever jag att det har varit riktigt svårt, faktiskt.
Trångt hem i kombination med sjuka/mammiga barn, många projekt och ett stort behov av egentid har gjort att jag i januari åtminstone en gång i veckan har åkt iväg till mitt lokalbibliotek för att sitta och läsa, skriva eller pynja på med något i all min självsamhet.
Jag är tacksam (och helt ärligt lite förvånad) över hur mycket 90 minuter på ett bibliotek kan göra för mitt mående. Det är en oerhört effektiv quick fix för en småbarnsmorsa som samtidigt är över- och understimulerad.
Billigt är det också!
Hett tips från en introvert stamkund!
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
På något plan kan jag förstå begreppet FOMO (fear of missing out, alltså rädslan att gå miste om något evenemang eller liknande), men ändå kan jag inte alls relatera till det i mitt liv.
Jag skulle snarare säga att jag lider av motsatsen till FOMO, någon sorts FONC — Fear Of No Chill. Rädslan för att göra för mycket på bekostnad av den ovärderliga vilan.
De här tankarna nås jag inte alls osökt av när jag läser Linus Jonkmans bok Själv — kraften i egentid. Han skriver mycket som sätter igång tankeverksamheten hos mig. Han skriver också en del som jag inte direkt håller med om, men jag vaskar guldkorn.
Han skriver bland annat:
Att ha helger när jag kan svara ingenting när någon frågar om mina planer är enormt viktigt för mig. Det stör mig inte att se bilder på vad mina sociala medier-vänner gör på sina helger. Jag lider inte av FOMO.
Jag lider av motsatsen.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.