På något plan kan jag förstå begreppet FOMO (fear of missing out, alltså rädslan att gå miste om något evenemang eller liknande), men ändå kan jag inte alls relatera till det i mitt liv.
Jag skulle snarare säga att jag lider av motsatsen till FOMO, någon sorts FONC — Fear Of No Chill. Rädslan för att göra för mycket på bekostnad av den ovärderliga vilan.
De här tankarna nås jag inte alls osökt av när jag läser Linus Jonkmans bok Själv — kraften i egentid. Han skriver mycket som sätter igång tankeverksamheten hos mig. Han skriver också en del som jag inte direkt håller med om, men jag vaskar guldkorn.
Han skriver bland annat:
“Egentligen är det ganska upprörande att så få vågar stå upp för sitt behov av egen tid. Det sociala anses så självklart att du betraktas som en kuf om du tackar nej. Undrar om hon är deprimerad? tänker folk. I dagens samhälle är det viktigt att ha en anledning till att tacka nej, något som arrangören kan acceptera. När någon frågar vad du ska göra i helgen och du svarar “ingenting”, uppfattas det vanligen som att du är tillgänglig. “Okej, vad bra! Då kanske vi kan komma över på lördag?” Detta är inte en logisk tolkning egentligen. Du kanske faktiskt har bestämt dig för att göra ingenting och att detta är din plan för helgen”
Att ha helger när jag kan svara ingenting när någon frågar om mina planer är enormt viktigt för mig. Det stör mig inte att se bilder på vad mina sociala medier-vänner gör på sina helger. Jag lider inte av FOMO.
Jag lider av motsatsen.
