Mitt uppvaknande för min introversion och min högkänslighet för några år sedan fick utan tvivel följder för hur jag lägger upp och planerar min vardag.
Under vardagarna slet jag, under helgerna vilade jag.
Det fungerade rätt bra men sen kom helgerna också att bli programspäckade med jobb, resor eller gigs. Och helgerna var inte längre den oas av vila och avkoppling som den hade varit förut.
En kort tid var jag lite ytbränd för att jag helt enkelt inte hade mod att våga sätta gränser, men väldigt snabbt var jag tillbaka på fötter igen.
Just nu är jag också inne i en intensiv gig-period. Sex helger i rad spelar jag på olika scener i Österbotten.
Det är förstås helt sjukt roligt (följ mamaastromband och theharalds på instagram så vet ni precis hur roligt det är).
Men det är klart att allt detta roliga program i kombination med jobb och övriga festligheter såsom konfirmationsfest och studentfest i familjen blir det roliga även rätt mycket.
Men den här gången klarar jag av det mycket bättre.
Riktigt över förväntan bra. Riktigt så bra att till och med Samuel har uttryckt samtidig förvåning och beundran över hur väl jag orkar.
Det här säger jag inte för att skryta med hur maskinliknande min tillvaro är (åh verkligen inte) utan för att ge hopp om att det finns en morgondag efter ytbrändhet. Det finns ett liv efter utmattning.
Det finns en tid för att lära sig att sätta orubbliga gränser
och det finns en tid för att vara modig nog att gå bortom dem.
