Jag minns mannen som satt ensam med en kaffekopp vid 24/7 bensinstationen på midsommaraftonen. Han läste en tidning, slötittade på TV:n som ljudlöst visade någon fjantig dokusåpa, eller bara blickade ut genom fönstret. Kanske väntade han på någon, jag vill så gärna tro det, men innerst inne vet jag att han inte alls gjorde det.
Det tär i mig, att ensamheten är ett så stort samhälleligt problem som det är. Det tär i mig ännu mer, att trots att vi är omringade av sociala medier kan just det ha precis motsatt effekt. Vi känner oss ännu mer ensamma när vi ser vad "alla andra" har för sig. Ironin.
Det finns ändå solskenshistorier. Vi har till exempel borgåflickan som ska ha enhörningskalas åt ensamma barn och att Storbritannien som utser en ensamhetsminister. Och det gläder mig, att det är en låg tröskel till att både du och jag med så små medel som att avfyra ett vänligt leende, se någon i ögonen och småprata litegrann kan förgylla någons dag. Det krävs så lite. Så lite.
Läs den viktiga och intressanta artikeln om ensamhet här.