Polarisering

Mina tankar har på sistone varit upptagna med fenomenet polarisering.

Alltid har åsiktskorridorer och en motvilja att lyssna på varandra funnits i vårt samhälle, men sällan har den varit så uppenbar och tydlig som i dessa pandemi- och vaccintider.

Och jag vet faktiskt inte vilket som gör mig mest upprörd:

den totala misstron mot läkarvetenskapen och den etablerade forskningen, i kombination med en uppmuntran att själv forska i och ta reda på hur saker och ting verkligen ligger till (sen när kan Google och sociala medier utbilda en i och ge svar på komplexa medicinska frågor?)

eller

avhumaniseringen och det omedelbara idiotförklarandet av dem som ägnar sig åt det förstnämnda (sen när har den ena människan rätt att agera domstol över den andra? sen när är en människas, måhända avvikande, åsikt orsak till att idiotstämpla människan ifråga?)

Kropp och hälsa är viktigt, livsviktigt.

Vi har bara en enda kropp till förfogande, och att vi vill det allra bästa för den för vår egen skull, för våra barns skull och för hela mänsklighetens skull är väl en självklarhet.

I grund och botten vill väl båda lägren samma sak: frisk kropp och god hälsa.

Kan vi alla bara komma överens, inte dumförklara varandra, inte tala i affekt, vänta med att kommentera, skippa käbblet.

Fred på jorden.

Tack.

Med vänlig hälsning,
konfliktskygg introvert

En av denna bloggs mest märkliga fotovinklar, varsågoda.

Vem ställer kraven

Jag har länge ställt mig lite skeptiskt till hela tanken om samhällskrav som styr våra liv i olika riktningar.

Visst håller jag med om att vi som samhälle (ja, också du och jag) bidrar till att skapa normer och förväntningar på till exempel hur ett hem ska se ut, hurudan ens familjekonstellation ska se ut och vad som är “normalt” och inte.

Det håller jag med om.

Men jag har alltid haft lite svårt med själv ordet krav, då det kommer till den här diskussionen.

För helt frankt har “samhället” aldrig någonsin sagt till mig: “Mindy, du borde faktiskt få bättre vitsord i dina kurser” eller “Mindy du måste tänka mer på ditt utseende”.

Nej, ingen har nångonsin sagt liknande ord åt mig och därför tycker jag att hela den här diskussionen om samhällskrav som styr våra liv är lite onyanserad.

För det är lite för lätt att skylla på samhället. Det är lätt att säga “jag måste X för att samhället säger så”. Var är det egna ansvaret då?

Jag är väldigt medveten om att jag är min egen strängaste domare. De krav jag upplever att jag har kommer från ingen annan än mig själv.

Visst kanske de krav jag ställer är påverkade av denna odefinierade varelse som kallas samhället, någon enstaka gång av någon konkret person. Men till syvende och sist är det jag som har ansvar för mitt eget liv. Jag har ansvar för mina egna krav.

Tydligen är bokbilder det enda jag fotograferar nu mera. Inte alls ett samhällskrav, utan helt frivilligt!

Hur förhåller du dig till hela tanken om samhällskrav och dina egna krav?

Störande positiv

Jag lyssnade på ett av mina favorit radio- och podcastprogram Eftersnack (finns på Arenan — jag älskar public service!)

Och av allt det goda och kloka som samtalsdeltagarna uttryckte fastnade jag särskilt för det de pratade om att man i vår samtid ska vara stressad och utsliten. När vi frågar “hur går det” av varandra (särskilt på jobbet), är ett standardsvar: “Nåå… det är mycket nu!”.

Grejen är att jag tror faktiskt att det är mycket för många. Jag vet att många har för mycket att göra med tanke på dygnets tjugofyra timmar. Det vill jag på inget sätt förminska.

Dessutom är jag en ivrig anhängare av bekräftande kommunikation; att alltid lyssna och bekräfta känslan som någon uttrycker, helt oavhängigt kalla fakta.

Jag har själv varit bränd av att ha för mycket och insåg (först långt efteråt, förstås) att jag till stor del hade mig själv att skylla (om en syndabock nu prompt måste hittas, fast jag tror inte att det är fruktbart att söka efter bovar faktiskt)

Grejen är alltså att jag upplever att det diffusa subjektet samhället har det diffusa objektet krav på mig, men jag glömmer lätt bort att jag också har rätt att sätta det tydliga objektet gränser emot detta samhälles krav.

Jag vill alltså inte nöja mig med att saker händer till eller åt mig utan jag vill tro att jag också kan påverka. Om inte annat så min inställning.

Nu är jag störande positiv, jag vet. Så jag slutar här.

Läst på sistone: att bli sedd

Att bli sedd hör väl till en av människans mest grundläggande behov. Mina tre senast lästa böcker har på olika sätt behandlat just det här.

Annika Luther (2013) Lärarrummet

Jag som har haft en så motig relation till Luthers ungdomsromaner tänkte äntligen när jag läste den här vuxenromanen!

Titeln kanske inte väcker omedelbart intresse; vad häftigt kan tänkas hända i en skola, än mer i ett lärarrum!? Men låt er icke luras — det händer absolut grejer! I boken får vi följa med en handfull lärare, både professionellt och privat och ni skulle bara ana vilka intriger och vilket drama som kan utspela sig i lärarrummet.

Som pedagog och lärare intresserade den här mig av naturliga orsaker. Jag gillade särskilt att den handlade mycket om att se sina studerande, se sina kolleger men också se och vara lyhörd för sig själv. Det var gripande.

Därför tror jag också att den här boken har mycket allmänmänskligt som kan tilltala vem som helst. Också dig.

Jennifer Mathieu (2017/2018) Moxie

En high-school miljö med ett förstelnat socialt klimat. En modest ung tjej som inspireras av sin mammas punkperiod i tonåren och börjar göra uppror mot det rådande systemet i skolan med hjälp av en egengjord-tidning (eller fanzine) kallad Moxie. Det är premissen för boken.

Jag måste säga: det här känns fräscht!

Trots att jämställdhet och feminism länge, länge har behandlats i litteraturen känns det här nytänkande och 2019. Stundvis upplevde jag att händelserna i boken var snudd på överdrivna, men å andra sidan kanske just det var nödvändigt för handlingsförloppet.

En perfekt crossover-roman om hur vi kan arbeta för att både individer och större grupper kan känna sig sedda och trygga på ett individuellt, samhälleligt och institutionellt nivå.

Allt det här är boken utan att för den skull vara raljerande och predikande.

Hannele Mikaela Taivassalo (2010) Åh, kom och se här

Jag är ett stort fan av Taivassalo, och den här redan åtta år gamla romanen gör mig absolut inte besviken.

Redan från första början vet vi hur boken kommer att sluta, men vem och vad som leder fram till slutet vet vi inte. Den allvetande berättaren i boken är en så kallad trappdväljare; hon smyglyssnar på invånarna i huset med de tunna väggarna. Särskilt lägenheten där kvinnan bor tillsammans med sin bror och hans dotter ligger i hennes intresse.

Som alltid i Taivassalos romaner är språket underskönt och fritt strömmande. Berättelsen förtäljs nästan på ett sugande, suggestivt sätt vilket gör att jag inte vill (kan!) sluta läsa. Det är en roman om längtan, att färdas, om stora, svåra val och livets förgänglighet.

Det är en mer krävande bok, det medger jag, men jag kan tipsa om recensionen på Svenska Yle som stöd för läsningen.

Riktigt fin läsning!

En pjäs i livets schack

Jag skriver ofta om prestation här i bloggen.
Om den lilla människan i prestationssamhället.

Ofta hänvisar jag just till samhället som förklaringen till prestationsbeteendet. För det är ju logiskt; vi matas med bildflöden på hur vi bör leva (må det vara flådigt, händelserikt och ambitiöst) och följaktligen sugs vi med i samhället centrifug.

Men jag vill problematisera det här litet.

För, trots att det finns mycket sanning att hämta i påståendet, att vi påverkas av vår samtid, så är det också ett sätt skylla ifrån sig.

Att med en lätt axelryckning säga: “Det är som det är”. Konstatera att läget är hopplöst och fortsätta bidra och upprätthålla samhällets tankesätt. Fortsätta springa, springa, springa.

Men det problematiska, som jag ser det, är att den här synen på människan i samhället innebär att hon är passiv. En passagerare i sitt eget liv, en pjäs i livets schackspel.

Jag, däremot, vill tro att människan är ansvarsfull och handlingskraftig. En som inte nöjer sig med sakernas tillstånd, utan agerar.

Foto: Ebba Åström

Men det krävs mycket.

Det krävs mycket för att kritiskt granska sin egen verksamhet: se över sitt instagramanvändande, vara lyhörd för den egna orken, prioritera det som är viktigt. Leva därefter.

Det är så många gånger svårare att göra det, än att bara flyta med strömmen. Ja, det krävs faktiskt enormt mycket viljestyrka för att orka säga nej tack till leken.

Jag tror alltså inte att människan är en passiv åskådare
utan snarare en aktivt deltagare, en aktör.

Trots det nöjer jag mig alldeles för ofta med att vara en pjäs i livets schack.

Jag vill förändra det här i mitt liv.
Vill du?

Alltid genomtänkta ord

Och jag har nött och nött och nött det här inlägget. Idisslat det som en ko som äter sitt första färska grässtrå för våren.

Läst igenom gång på gång Rensat, raderat, tillagt. Bett Samuel läsa det. Diskuterat det länge länge. Förargats, försvarat. Kommit fram till vad jag vill säga med mitt inlägg, vad jag vill komma fram till. Och kanske har jag lyckats.

Men jag vågar inte publicera det.

För fastän jag vet vad jag vill säga, känner jag att mina argument inte håller alltigenom. Det finns inte uttryckliga sakfel, men redan innan jag har publicerat det känner jag att jag vill försvara det. Vid sidan om inlägget känner jag att jag vill sätta en massa kommentarsbubblor som ger ytterligare förklaringar (eller försvarstal).

Vore jag att publicera inlägget skulle det kosta mig min nattssömn. Skulle jag få en kommentar som starkt och okänsligt protesterar skulle min tunnhudade näsa skråmas.

Så jag väljer mina strider.

Och publicerar inte.

Och förargas lite över att dagens människa måste ha så genomtänkta tankar. Att det halvfärdiga, halvtänkta aldrig får vara tillräckligt. Att det inte är okej att nyfiket utforska. Att det ska vara färdigpaketerat, försvarbart. Genomtänkt.

Det är mycket jag inte måste

Höstsolen avslöjar min sommarhemlighet: jag tvättade aldrig fönstren.

Fönstertvättningen stod till först som en punkt på vårens to do-lista. Men i brist på ett regn som skulle dämpa gatudammet, sköts punkten över till sommarens to do-lista.

Under sommaren var vi däremot inte alls på plats i hemmet, och nu är hösten redan här. Det straffar sig såklart, att prokrastinera på det här viset, för varje gång jag blickar ut över vår ”utsikt” (mestadels ett sjukhuskomplex och en liten liten gnutta havsutsikt när träden avlövas) märker jag hur smutsiga fönstren är. Det är som att se på livet genom en tunn dimma.

För somliga människor medför en sådan här insikt en enorm handlingskraft; skurhinkarna plockas fram, vätskor beblandas i stora ämbar och fönsterskrapor ylar i jämn takt.

Jag igen betraktar livet genom den tunna dimman och accepterar sakernas tillstånd. Inte på ett uppgivet och cyniskt sätt. Men på ett sätt som vittnar om att jag förstår livet som mer än rena fönster; att jag förstår att livet fortgår också fastän det beskådas genom en tunn slöja av fläckig gråhet.

Det är mycket man inte måste, skulle Tomas Sjödin säga, och därför plockar jag upp en bok istället.

Alltmedan livet utanför mina dimmiga fönster rullar på, precis som förut.

Många ord, lite tyg

Så kom den där tiden igen.

Egentligen är den långt ifrån här ännu, och när den väl är här är den nästan omedelbart förbi, men den gör sig synlig i skyltfönster, tidningar och i reklam på nätet. Tiden för badkläder och solbränna. Tid för mycket hud och lite tyg. Och för många: tid för ångest och känslor av otillräcklighet.

I tre år har jag klarat mig med min triangl bikini, men så gjorde jag det ödesdigra misstaget att bada i badtunna iklädd ifrågavarande tyg, och missfärgningen var ett fult faktum. Så oundvikligen har jag på sistone studerat väldigt många halvnakna kroppar. Inte för kropparnas skull utan för tygets.

Och som en naturlig följd av det har jag blivit frestad att sugas med i den kroppssyn som skyltas och framhävs som det eftersträvansvärda.

Och fastän jag vet att den kropp som visas egentligen inte alls ser ut precis så där i verkligheten, och fastän jag vet att den där kroppen inte representerar den existerande mångfalden av kroppar, så hjälper det inte. För jag ser ju när jag själv prövar en bikini att den inte alls sitter på samma sätt som på modellen. Och jag ser ju att jag inte alls ser ut som modellen; den supersnygga, solbrända modellen som har mycket kropp på ett ställe, och väldigt lite på andra.

Så jag sugs med.

Tills jag blir arg. Tills jag ryter ifrån (inombords). För fastän saker och ting tutas in i mig har jag ändå möjligheten att göra ett val. Jag behöver inte vara en passiv mottagare av samhällets förvrängda och snäva kroppssyn, utan jag kan slå dövörat till och istället lyssna på andra röster om vem jag är. Ja ni må ha era photoshoppade kroppar med all the right things in all the right places, men jag har min egen superkropp som är unik, stark, mjuk, ganska kort men väldigt explosiv. Och jag är alldeles bortskämt frisk.

Och nu har jag också hittat tyg att bära på min superkropp på sommaren.
Den där ena dagen i juli.

Den där gången jag tappade telefonen i vattnet och långsamt såg den flyta iväg. Eller casually petade mig i håret när Samuel fotograferade..?

Inte ett ställningskrig

Mitt nyhetsflöde har på sistone till stor del bestått av en diskussion om polarisering.

Polarisering i sig är inget nytt och jag har förstås hört om polariseringen i samhället, men då har det mest inneburit den politiska polariseringen. Den här polariseringen som jag på sistone har läst mycket om handlar om män och kvinnor, och det var något som jag aldrig hade hört om förut.

Men nu när jag fick höra om det märker jag det överallt. 

I den pågående rättegången mot den åtalade för knivhuggningarna i Åbo kommer det fram att den misstänkte hyser ett förakt mot kvinnor. Det är kanske i underkant att säga att han hyser förakt mot kvinnor, för det han anser sig göra är att föra krig mot kvinnor (källa). 

Innan den misstänkte gärningsmannen utförde det oerhört tragiska dådet i min födelsestad Toronto, skrev han en statusuppdatering som uttryckte enorm bitterhet och sexuell frustration gentemot kvinnor. Han säger att han är del av "the incel rebellion", och incel som har varit den här veckan nya ord för mig, betyder involuntarily celibate. Alltså ofrivilligt celibat. (källa)

Nya undersökningar vittnar om unga män som är marginaliserade, och män med låginkomst som har svårt att hitta partner och i förlängningen också att bilda familj. (källa)

Samtidigt läser jag uttryck som: "Utan unga, välutbildade toleranta kvinnor skulle Finland vara ett helveteshål" (källa). Och mitt sociala medier flöde fylls av unga och äldre kvinnor som uttrycker en enorm bitterhet och djupt förakt mot män.

Foto av bästa syster Ebba

Vi har enormt mycket att jobba med. Vi behöver genomgående förändringar i våra tankestrukturer och samhälleliga system. 

Men jag tror att vi sågar av den gren vi själva sitter på om vi för en vi-mot-de-retorik. Vi behöver förnya vårt tänkande och vårt handlande ja, men det gör vi inte genom föra ett ställningskrig mot varandra. 

Den här polariseringen blir så lätt ett ställningskrig i den nuvarande diskursen; om vi tänker att vi är bättre eller ni är bättre. Det må vara en slags lösning, men det är inte en hållbar lösning. Men vi måste hitta ett hållbart sätt att leva med varandra, locka fram det bästa ur varandra och varken medvetet eller omedvetet förtrycka varandra.

Vi är alldeles för naiva om vi tror att vi inte behöver varandra.

För att du inte ska vara ensam

Jag minns mannen som satt ensam med en kaffekopp vid 24/7 bensinstationen på midsommaraftonen. Han läste en tidning, slötittade på TV:n som ljudlöst visade någon fjantig dokusåpa, eller bara blickade ut genom fönstret. Kanske väntade han på någon, jag vill så gärna tro det, men innerst inne vet jag att han inte alls gjorde det.

Det tär i mig, att ensamheten är ett så stort samhälleligt problem som det är. Det tär i mig ännu mer, att trots att vi är omringade av sociala medier kan just det ha precis motsatt effekt. Vi känner oss ännu mer ensamma när vi ser vad "alla andra" har för sig. Ironin.

Det finns ändå solskenshistorier. Vi har till exempel borgåflickan som ska ha enhörningskalas åt ensamma barn och att Storbritannien som utser en ensamhetsminister. Och det gläder mig, att det är en låg tröskel till att både du och jag med så små medel som att avfyra ett vänligt leende, se någon i ögonen och småprata litegrann kan förgylla någons dag. Det krävs så lite. Så lite.

Läs den viktiga och intressanta artikeln om ensamhet här.