Och jag har nött och nött och nött det här inlägget. Idisslat det som en ko som äter sitt första färska grässtrå för våren.
Läst igenom gång på gång Rensat, raderat, tillagt. Bett Samuel läsa det. Diskuterat det länge länge. Förargats, försvarat. Kommit fram till vad jag vill säga med mitt inlägg, vad jag vill komma fram till. Och kanske har jag lyckats.
Men jag vågar inte publicera det.
För fastän jag vet vad jag vill säga, känner jag att mina argument inte håller alltigenom. Det finns inte uttryckliga sakfel, men redan innan jag har publicerat det känner jag att jag vill försvara det. Vid sidan om inlägget känner jag att jag vill sätta en massa kommentarsbubblor som ger ytterligare förklaringar (eller försvarstal).
Vore jag att publicera inlägget skulle det kosta mig min nattssömn. Skulle jag få en kommentar som starkt och okänsligt protesterar skulle min tunnhudade näsa skråmas.
Så jag väljer mina strider.
Och publicerar inte.
Och förargas lite över att dagens människa måste ha så genomtänkta tankar. Att det halvfärdiga, halvtänkta aldrig får vara tillräckligt. Att det inte är okej att nyfiket utforska. Att det ska vara färdigpaketerat, försvarbart. Genomtänkt.
