När jag var barn led jag av det ofta. Väldigt ofta.
Tristessen.
Vuxna omkring mig sade bara: “det är bra att ha tråkigt ibland”. Som om det skulle lösa något.
Jag hade ett höstlov för några veckor sedan. Men istället för att njuta av ledigheten i allsköns ro bokade jag in en massa program och fyllde mina dagar med allt möjligt. Det var inget dåligt höstlov, men när det var över kände jag mig inte alls mer utvilad än tidigare.
Den här veckan har jag haft ett ofrivilligt höstlov nr. 2. Eller inte egentligen så mycket höstlov som sjukledigt. Och när min blotta utandningsluft — än värre min hosta — är en smittorisk för vemhelst som är i min närhet, har jag inte rört mig bland människor. Inte ens utanför lägenheten under hela veckan som har gått.
Tur är, att jag är introvert och gillar att umgås med mig själv.
De första dagarna var jag så trött och febrig att jag knappt gjorde annat än sov och slötittade på tv. Nu när jag börjar vara kryare har jag klottrat i min bujo och läst en del. Men nu är jag inne på dag fem av sjukledigt, dag tolv av sjukande och jag får kallt konstatera: jag är enormt uttråkad!
Och vidare konstaterar jag: det är länge sedan jag har varit uttråkad! Det är länge sedan jag har haft så här tråkigt! Men det är också länge sedan jag har känt mig så utvilad som nu.
Jag har alltid höga ambitioner inför mina ledigheter. Till och med korta veckoslut. Jag vill bli bättre på att med gott samvete göra ingenting. Mitt mål för nästa ledighet är: uppnå tristesstadiet.
Jag tror att vårt samhällstempo, kraven i arbetslivet, det ständiga överflödet av intryck från sociala medier och nyheter gör att vi har glömt bort den ädla konsten att ha tråkigt.
Och framför allt har vi glömt bort barndomens sanning: det är bra att ha tråkigt!
Jag önskar er ett riktigt tråkigt veckoslut!
Är kattvakt åt min bror och brorsfrus söta ragdolls, och det är minsann allt annat än tråkigt!