Jag lyssnade på ett av mina favorit radio- och podcastprogram Eftersnack (finns på Arenan — jag älskar public service!)
Och av allt det goda och kloka som samtalsdeltagarna uttryckte fastnade jag särskilt för det de pratade om att man i vår samtid ska vara stressad och utsliten. När vi frågar “hur går det” av varandra (särskilt på jobbet), är ett standardsvar: “Nåå… det är mycket nu!”.
Grejen är att jag tror faktiskt att det är mycket för många. Jag vet att många har för mycket att göra med tanke på dygnets tjugofyra timmar. Det vill jag på inget sätt förminska.
Dessutom är jag en ivrig anhängare av bekräftande kommunikation; att alltid lyssna och bekräfta känslan som någon uttrycker, helt oavhängigt kalla fakta.
Jag har själv varit bränd av att ha för mycket och insåg (först långt efteråt, förstås) att jag till stor del hade mig själv att skylla (om en syndabock nu prompt måste hittas, fast jag tror inte att det är fruktbart att söka efter bovar faktiskt)
Grejen är alltså att jag upplever att det diffusa subjektet samhället har det diffusa objektet krav på mig, men jag glömmer lätt bort att jag också har rätt att sätta det tydliga objektet gränser emot detta samhälles krav.
Jag vill alltså inte nöja mig med att saker händer till eller åt mig utan jag vill tro att jag också kan påverka. Om inte annat så min inställning.
Nu är jag störande positiv, jag vet. Så jag slutar här.
