Mitt jobb ger mig förmånen att få besöka olika skolklasser.
Idag har jag fått följa med undervisning i förskolan och årskurs ett och det säger sig självt att det var alldeles underbart.
Inte alls osökt har jag alltså idag kommit att tänka på min egen skoltid. Hur mycket som är annorlunda nu jämfört med då.
En sak minns jag alldeles särskilt.
Det var nämligen så att vi hade en lärare som var en utomordentlig sagoberättare. Och alla barn (vuxna!) älskar en god, medryckande berättelse eller hur?
Men inte nog med att läraren var en fantastiskt god berättare, han var också en fenomenal tecknare.
Och idag mindes jag hur ofta jag och mina klasskamrater har suttit stumma, ljudlösa, andlösa vid våra pulpeter och sett på då vår lärare berättade, ritade på tavlan, berättade mer och ritade lite till eller förändrade det ritade på något sätt, till exempel genom att byta ansiktsuttryck på en person.
Vi behövde egentligen så lite. Vi lärde oss så mycket. Vi älskade det mest.
Få saker slår levande berättelser. Må vi aldrig glömma bort det oavsett hur teknologiskt och digitalt inriktad vår skola, vårt samhälle är.
Mindy Joy. Reading books since 1994.