Polarisering

Mina tankar har på sistone varit upptagna med fenomenet polarisering.

Alltid har åsiktskorridorer och en motvilja att lyssna på varandra funnits i vårt samhälle, men sällan har den varit så uppenbar och tydlig som i dessa pandemi- och vaccintider.

Och jag vet faktiskt inte vilket som gör mig mest upprörd:

den totala misstron mot läkarvetenskapen och den etablerade forskningen, i kombination med en uppmuntran att själv forska i och ta reda på hur saker och ting verkligen ligger till (sen när kan Google och sociala medier utbilda en i och ge svar på komplexa medicinska frågor?)

eller

avhumaniseringen och det omedelbara idiotförklarandet av dem som ägnar sig åt det förstnämnda (sen när har den ena människan rätt att agera domstol över den andra? sen när är en människas, måhända avvikande, åsikt orsak till att idiotstämpla människan ifråga?)

Kropp och hälsa är viktigt, livsviktigt.

Vi har bara en enda kropp till förfogande, och att vi vill det allra bästa för den för vår egen skull, för våra barns skull och för hela mänsklighetens skull är väl en självklarhet.

I grund och botten vill väl båda lägren samma sak: frisk kropp och god hälsa.

Kan vi alla bara komma överens, inte dumförklara varandra, inte tala i affekt, vänta med att kommentera, skippa käbblet.

Fred på jorden.

Tack.

Med vänlig hälsning,
konfliktskygg introvert

En av denna bloggs mest märkliga fotovinklar, varsågoda.

Den viktiga skillnaden

Orden förståelse och respekt.

Vad tänker du?

Orden är fina och står för något väldigt ädelt men tycks tyvärr saknas i de flesta samhällsdebatter som utspelas lika mycket i offentliga och digitala rum som i våra vardagsrum.

När du säger, tycker eller gör något som jag inte förstår blir du en främling, eventuellt rentav en fiende, för mig. Hur kan du tänka så där!?

När det du står för övergår mitt förstånd talar du och jag inte längre samma språk, det blir svårt att resonera när själva grunden vi tar avstamp ifrån är så fundamentalt olika. Det är som att spela kort med varandra, men med två helt olika sorters kortspel.

Så här tycker jag ju inte rimligtvis själv, men som jag ser det fallerar en hel del konversationer på att två motparter inte förstår varandra.

Och när vi människor inte förstår varandra förändras ofta konversationens mål från att nå konsensus till att dumförklara och försöka ändra vår medmänniskas sätt, åsikter, tankar.

Men tänk om vi kunde se bortom faktumet att vi inte förstår varandra och istället sträva efter att istället sträva efter att respektera varandra. Tänk om förståelse inte är ett självändamål utan bara en positiv biprodukt i vissa mellanmänskliga relationer?

Kanske jag inte behöver förstå min medmänniska, kanske det räcker med att jag respekterar henne.

Ibland får jag konstatera att jag på inget sätt förstå mig på hur den här människan resonerar men jag kan välja att respektera det. Med eller utan förståelse.

Och det är det som är den stora, viktiga skillnaden.

Foto: Ebba Åström

Mjukheten

Det är inte helt lätt att vara en inbiten naiv optimist i den samtid som är vår.

Jag ser oftast på fenomen i världen på en glidande skala, ett kontinuum från svart till vitt med en mängd färger däremellan.

Jag är benägen att se på verkligheten i olika nyanser av grått och stundvis är det en fördel, stundvis bara oerhört betungande.

För jag upplever ofta att det är lite trendigt att se på världen på ett tvärsäkert, definitivt och (tyvärr) ofta svartvitt sätt.

En bör ha en tydligt uttalad och självsäker åsikt och inte vara rädd eller osäker över att presentera och försvara den inför andra.

Men jag känner ofta att jag ramlar mellan de tvärsäkra stolsbenen och ligger och ansamlar damm tillsammans med en handfull andra grånyans-tänkare.

Vi är de som inte hörs i debattspalterna i lokaltidningen, de som aldrig kommenterar i hetsiga inlägg på Facebook och över huvud taget aldrig uttalar oss i åsiktsdelande frågor.

Vi grånyansare vill mjukhet, alltid mjukhet och men det finns få utrymmen för oss i vår vassa samtid.

Men vi finns.

Sågad och manglad

Den vetenskapliga branschen är kanske inte känd för att erbjuda en barmhärtig arbetsmiljö.

Under mina två år inom branschen har jag varit oerhört bortskämd då jag enbart har fått konstruktiv och vänligt formulerad kritik, omgetts av uppmuntrande och välmenande kolleger och mest rör mig i didaktiskt medvetna kontexter.

Det är kanske logiskt eftersom fältet jag rör mig i uttryckligen forskar i sådant som bland annat pedagogiskt ledarskap, skrivhandledning och hur människan på bästa sätt tar emot respons i sina lärprocesser.

Jag erkänner att jag har tagit det här för givet; för det här blev smärtsamt uppenbart för mig när jag idag kolliderade med en annan bransch, ett helt annat tänk.

I grund och botten var allt välmenat. När jag hade djupandats, pratat av mig och låtit min initiala drabbning av affekt övergå kunde jag på något plan förstå det.

Jag tror inte det var meningen att jag skulle känna mig sågad och manglad. Jag tror faktiskt inte det, men det var precis så jag kände mig.

Jag jobbar med att få skinn på näsan jag vet att jag behöver mer av det.

Men sist och slutligen vill jag inte det. Jag vill inte sträva efter hårdhet för jag tror att vi behöver mjukhet, mildhet och mer medkännande i den här hårda världen.

Att jag skulle överge den sårbarhet och istället tuffa till mitt veka hjärta skulle vara precis motsatsen till det jag egentligen vill, gå stick i stäv med de värderingar jag står för.

Jag är lite sågad och manglad och kommer att slicka mina sår ett tag.

Men hellre det än obrydd och förhärdad.

Störande positiv

Jag lyssnade på ett av mina favorit radio- och podcastprogram Eftersnack (finns på Arenan — jag älskar public service!)

Och av allt det goda och kloka som samtalsdeltagarna uttryckte fastnade jag särskilt för det de pratade om att man i vår samtid ska vara stressad och utsliten. När vi frågar “hur går det” av varandra (särskilt på jobbet), är ett standardsvar: “Nåå… det är mycket nu!”.

Grejen är att jag tror faktiskt att det är mycket för många. Jag vet att många har för mycket att göra med tanke på dygnets tjugofyra timmar. Det vill jag på inget sätt förminska.

Dessutom är jag en ivrig anhängare av bekräftande kommunikation; att alltid lyssna och bekräfta känslan som någon uttrycker, helt oavhängigt kalla fakta.

Jag har själv varit bränd av att ha för mycket och insåg (först långt efteråt, förstås) att jag till stor del hade mig själv att skylla (om en syndabock nu prompt måste hittas, fast jag tror inte att det är fruktbart att söka efter bovar faktiskt)

Grejen är alltså att jag upplever att det diffusa subjektet samhället har det diffusa objektet krav på mig, men jag glömmer lätt bort att jag också har rätt att sätta det tydliga objektet gränser emot detta samhälles krav.

Jag vill alltså inte nöja mig med att saker händer till eller åt mig utan jag vill tro att jag också kan påverka. Om inte annat så min inställning.

Nu är jag störande positiv, jag vet. Så jag slutar här.

Det Trump aldrig sade

Sofie Staras ledare och kolumner i Österbottens Tidning utmanar mig.

De är vassa och tankeväckande — precis som goda ledartexter och kolumner ska vara.

Idag (24.9.2019) skriver Stara under rubriken Det överkörda samtalet (länk här — endast för prenumeranter) och jag kan varmt rekommendera den.

Hon diskuterar att samtalsklimatet idag är hårt, hårdare än på länge, och lyfter fram Facebook som en orsak till det här. Sociala medier gör oss avdomnade för vad som är okej och inte okej att säga, för på sociala medier vågar vi säga vad som helst om vem som helst. Också om det mest privata.

Jag kan inte annat än instämma.

Det är en tuff tid att vara en konflikträdd människa som mest vill att allas åsikter ska få bli a) hörda b) respekterade och c) aldrig idiotstämplade.

För det är alldeles för lätt att dumförklara någon utan att aldrig ta ett nyfiket steg närmare i strävan efter att lära sig mer.

Det är lättare att se världen i svartvitt istället för i de många skiftande nyanserna. Det är lättare att en gång ha valt en åsikt och sedan aldrig revidera den (och ändå alltid låta omvärlden veta av ens åsikt närhelst någon frågar. Eller inte frågar).

Det är mycket svårare att våga ändra sig, erkänna att man hade fel, medge att saker och ting är mycket mer komplexa än man förut hade trott.

De gånger jag har haft samtal där olika åsikter inte har utgjort ett hot utan snarare en spännande krydda har varit de mest värdefulla samtalen jag har upplevt. Det sorgliga är att när jag upplever sådana samtal tänker jag “vad sällsynt”.

Let’s make samtalsklimaten great again! sade aldrig USA:s ledare Trump, men det gör däremot ledarskribenten Sofie Stara. Det gör också Mindy Joy.

Och låt oss samtidigt göra vänliga samtalsmiljöer mindre sällsynta.