Den vetenskapliga branschen är kanske inte känd för att erbjuda en barmhärtig arbetsmiljö.
Under mina två år inom branschen har jag varit oerhört bortskämd då jag enbart har fått konstruktiv och vänligt formulerad kritik, omgetts av uppmuntrande och välmenande kolleger och mest rör mig i didaktiskt medvetna kontexter.
Det är kanske logiskt eftersom fältet jag rör mig i uttryckligen forskar i sådant som bland annat pedagogiskt ledarskap, skrivhandledning och hur människan på bästa sätt tar emot respons i sina lärprocesser.
Jag erkänner att jag har tagit det här för givet; för det här blev smärtsamt uppenbart för mig när jag idag kolliderade med en annan bransch, ett helt annat tänk.
I grund och botten var allt välmenat. När jag hade djupandats, pratat av mig och låtit min initiala drabbning av affekt övergå kunde jag på något plan förstå det.
Jag tror inte det var meningen att jag skulle känna mig sågad och manglad. Jag tror faktiskt inte det, men det var precis så jag kände mig.
Jag jobbar med att få skinn på näsan jag vet att jag behöver mer av det.
Men sist och slutligen vill jag inte det. Jag vill inte sträva efter hårdhet för jag tror att vi behöver mjukhet, mildhet och mer medkännande i den här hårda världen.
Att jag skulle överge den sårbarhet och istället tuffa till mitt veka hjärta skulle vara precis motsatsen till det jag egentligen vill, gå stick i stäv med de värderingar jag står för.
Jag är lite sågad och manglad och kommer att slicka mina sår ett tag.
Men hellre det än obrydd och förhärdad.
