självkänsla

Tillstånd att bara vara

Jag är en laglydig människa.

Jag har aldrig snattat. Aldrig förskingrat pengar. Jag går inte mot rött — inte ens klockan tre på natten.

Jag använder cykelhjälm och reflexväst. Jag har en cykellampa både bak- och fram på cykeln. Jag cyklar faktiskt på trottoaren, men det är bara för att bilisterna i Vasa har ingen aning om hur de ska förhålla sig till cyklister på vägen och jag har gjort bedömningen att det är säkrare att cykla på trottoaren.

Men i övrigt är jag alltså en laglydig människa.

För om det någonstans står skrivet svart på vitt att jag ska eller inte ska göra något — då är jag väldigt mån om att följa det.

Jag är bra på att följa regler och föreskrifter, men sämst på att lyssna på mina egna begränsningar.

I Brene Browns bok “Trotsa vildmarken” läste jag om hennes knep för att hantera det här. Hon skriver tillstånd till sig själv. Alltså faktiska, formella tillstånd som hjälper henne att följa hennes egna begränsningar och lyssna på hennes egen ork.

Tillstånden kan låta i stil med: “Härmed ger jag mig själv tillstånd att se på TV resten av dagen. Undertecknat: Brene Brown”.

Fantastiskt, eller hur?

Så det gör jag idag, ger mig tillstånd att bara vara.

Och så en garderob-blomma på det.

Och så en garderob-blomma på det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Många ord, lite tyg

Så kom den där tiden igen.

Egentligen är den långt ifrån här ännu, och när den väl är här är den nästan omedelbart förbi, men den gör sig synlig i skyltfönster, tidningar och i reklam på nätet. Tiden för badkläder och solbränna. Tid för mycket hud och lite tyg. Och för många: tid för ångest och känslor av otillräcklighet.

I tre år har jag klarat mig med min triangl bikini, men så gjorde jag det ödesdigra misstaget att bada i badtunna iklädd ifrågavarande tyg, och missfärgningen var ett fult faktum. Så oundvikligen har jag på sistone studerat väldigt många halvnakna kroppar. Inte för kropparnas skull utan för tygets.

Och som en naturlig följd av det har jag blivit frestad att sugas med i den kroppssyn som skyltas och framhävs som det eftersträvansvärda.

Och fastän jag vet att den kropp som visas egentligen inte alls ser ut precis så där i verkligheten, och fastän jag vet att den där kroppen inte representerar den existerande mångfalden av kroppar, så hjälper det inte. För jag ser ju när jag själv prövar en bikini att den inte alls sitter på samma sätt som på modellen. Och jag ser ju att jag inte alls ser ut som modellen; den supersnygga, solbrända modellen som har mycket kropp på ett ställe, och väldigt lite på andra.

Så jag sugs med.

Tills jag blir arg. Tills jag ryter ifrån (inombords). För fastän saker och ting tutas in i mig har jag ändå möjligheten att göra ett val. Jag behöver inte vara en passiv mottagare av samhällets förvrängda och snäva kroppssyn, utan jag kan slå dövörat till och istället lyssna på andra röster om vem jag är. Ja ni må ha era photoshoppade kroppar med all the right things in all the right places, men jag har min egen superkropp som är unik, stark, mjuk, ganska kort men väldigt explosiv. Och jag är alldeles bortskämt frisk.

Och nu har jag också hittat tyg att bära på min superkropp på sommaren.
Den där ena dagen i juli.

Den där gången jag tappade telefonen i vattnet och långsamt såg den flyta iväg. Eller casually petade mig i håret när Samuel fotograferade..?

Den där gången jag tappade telefonen i vattnet och långsamt såg den flyta iväg. Eller casually petade mig i håret när Samuel fotograferade..?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ord som får dig att blomstra

Jag tror inte vi vet. 

Jag tror inte vi vet hur mycket våra ord kan göra för dem. För barnen, eleverna, ungdomarna. Medmänniskorna, över huvud taget. Hur våra ord kan bygga upp och stärka det som kanske är bräckligt och trevande, eller osäkert och sökande. Hur det att vi ser och bekräftar kan vara avgörande för deras utveckling och deras syn på sig själva. Eller hur det i alla fall kan lysa upp deras hela tillvaro och förgylla deras dag. Jag tror att bekräftande och uppmuntrande ord i sanning kan få människor att blomstra. Modigt, vackert, starkt.

Att jobba med barn och ungdomar ger oändligt många möjligheter till att bekräfta dem. Tyvärr också lika många möjligheter till motsatsen. Jag tror att alla som någonsin har varit elev har upplevt det senare. Och jag hoppas innerligt att alla som någonsin har varit elev också har fått uppleva det tidigare.

De mest värmande ord jag har fått av lärare har varit när de har uppmärksammat och bekräftat mig i ämnen som jag själv har uppfattat mig som svag i. Den där gången när de berömde mig i hur jag hade löst en uppgift i matematik kunde inte ens gravitationen hålla mig nere.

Nej jag tror faktiskt inte vi vet hur våra ord kan få människor att blomstra. För jag tror att om vi visste, skulle vi vara betydligt mer frikostiga och generösa med att strö runt just de här livgivande orden. Och definitivt mer återhållsam med de mindre uppbyggande.

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.