I brist därpå fruktad

Den här människan är inte precis känd för sin vänlighet. Snarare just precis tvärtom. 

Och jag tänker: är det inte det värsta, det?

Att vara ökänd för bitterhet, hårdhet, brist på sympati, total avsaknad på sinne för det sociala samspelet och att inte ha någon som helst koll på hur man kan säga mindre positiva saker på ett — om inte milt så åtminstone — humant sätt.

Jag kan inte säga hur ogärna jag vill ge ett sådant här intryck av mig själv åt andra. Ni kan inte förstå hur lite jag vill framstå som den tuffa, hårdhudade men ack så hjärtlösa. Det fanns en tid under min tid som fotbollsspelare då jag märkte att några av mina klubbkamrater började anta en mer tuff roll i laget. De började skälla på kamraterna och kunde tjura under en hel match om de inte fick som de ville, och de fick de svagare spelarna att bli nervösa och nästan speloförmögna på grund av bristande självförtroende. 

I ett skede stod jag inför ett vägskäl och tvekade mellan vilken väg jag ville gå. Den tuffa, hårdnackade vägen eller det vänliga, milda.

Foto på den smällkalla vinterdagen av min bästa systerebba ❤

Det lönar sig att vara snäll. Av så otroligt många anledningar. Jag valde medvetet att gå mildhetens väg. Och jag insåg att snäll inte betyder feg. Snäll är inte synonymt med svag och det rimmar inte alls med oföretagsamhet. Jag tror att det går att vara snäll, bestämd och beslutsför. Och en duktig fotbollsspelare och lagkamrat.

Men jag vill sträva efter att vara snäll och smart. För jag vet av egen erfarenhet att snäll har en tendens att luta mot naivitet och ett uppoffrande som går balansgång på utmattningens gräns.

Trots många uppenbara risker med snällhet vill jag ändå sträva efter det. För jag vill inte att folk ska bli avskräckta av att höra mitt namn. Att människor som ser mig får rysningar på grund av hur jag betedde mig mot dem. 

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst. 

— Hjalmar Söderberg i Doktor Glas.

Ord som får dig att blomstra

Jag tror inte vi vet. 

Jag tror inte vi vet hur mycket våra ord kan göra för dem. För barnen, eleverna, ungdomarna. Medmänniskorna, över huvud taget. Hur våra ord kan bygga upp och stärka det som kanske är bräckligt och trevande, eller osäkert och sökande. Hur det att vi ser och bekräftar kan vara avgörande för deras utveckling och deras syn på sig själva. Eller hur det i alla fall kan lysa upp deras hela tillvaro och förgylla deras dag. Jag tror att bekräftande och uppmuntrande ord i sanning kan få människor att blomstra. Modigt, vackert, starkt.

Att jobba med barn och ungdomar ger oändligt många möjligheter till att bekräfta dem. Tyvärr också lika många möjligheter till motsatsen. Jag tror att alla som någonsin har varit elev har upplevt det senare. Och jag hoppas innerligt att alla som någonsin har varit elev också har fått uppleva det tidigare.

De mest värmande ord jag har fått av lärare har varit när de har uppmärksammat och bekräftat mig i ämnen som jag själv har uppfattat mig som svag i. Den där gången när de berömde mig i hur jag hade löst en uppgift i matematik kunde inte ens gravitationen hålla mig nere.

Nej jag tror faktiskt inte vi vet hur våra ord kan få människor att blomstra. För jag tror att om vi visste, skulle vi vara betydligt mer frikostiga och generösa med att strö runt just de här livgivande orden. Och definitivt mer återhållsam med de mindre uppbyggande.