Den här människan är inte precis känd för sin vänlighet. Snarare just precis tvärtom.
Och jag tänker: är det inte det värsta, det?
Att vara ökänd för bitterhet, hårdhet, brist på sympati, total avsaknad på sinne för det sociala samspelet och att inte ha någon som helst koll på hur man kan säga mindre positiva saker på ett — om inte milt så åtminstone — humant sätt.
Jag kan inte säga hur ogärna jag vill ge ett sådant här intryck av mig själv åt andra. Ni kan inte förstå hur lite jag vill framstå som den tuffa, hårdhudade men ack så hjärtlösa. Det fanns en tid under min tid som fotbollsspelare då jag märkte att några av mina klubbkamrater började anta en mer tuff roll i laget. De började skälla på kamraterna och kunde tjura under en hel match om de inte fick som de ville, och de fick de svagare spelarna att bli nervösa och nästan speloförmögna på grund av bristande självförtroende.
I ett skede stod jag inför ett vägskäl och tvekade mellan vilken väg jag ville gå. Den tuffa, hårdnackade vägen eller det vänliga, milda.
Foto på den smällkalla vinterdagen av min bästa systerebba ❤
Det lönar sig att vara snäll. Av så otroligt många anledningar. Jag valde medvetet att gå mildhetens väg. Och jag insåg att snäll inte betyder feg. Snäll är inte synonymt med svag och det rimmar inte alls med oföretagsamhet. Jag tror att det går att vara snäll, bestämd och beslutsför. Och en duktig fotbollsspelare och lagkamrat.
Men jag vill sträva efter att vara snäll och smart. För jag vet av egen erfarenhet att snäll har en tendens att luta mot naivitet och ett uppoffrande som går balansgång på utmattningens gräns.
Trots många uppenbara risker med snällhet vill jag ändå sträva efter det. För jag vill inte att folk ska bli avskräckta av att höra mitt namn. Att människor som ser mig får rysningar på grund av hur jag betedde mig mot dem.
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.
— Hjalmar Söderberg i Doktor Glas.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Jag bekänner att jag gärna vill tro det bästa om världen och mina medmänniskor. Och ja, under min förhållandevis korta livstid har jag fått höra att jag kan vara en aning naiv. Men jag måste säga att jag mycket hellre är på gränsen till naiv än en fullblodad cyniker. För jag vill ju så gärna tro att ingen tar min dator om jag lämnar den framme i biblioteket, och jag vill leva i en värld där man kan göra det! Den här egenskapen, att envist vilja tro gott, anser jag att i grund och botten är en fin egenskap. Det är bara det att den omvärld som vi lever i inte alltid handskas med fina egenskaper på ett vördnadsfullt sätt. Fastän jag vill tro det.
Att leva i tron på att människan och världen är god, ger en väldigt få motiv att ifrågasätta människans verksamhet, eller över huvud taget den verklighet vi lever i. Och att ifrågasätta något var för mig, under en väldigt lång, tid synonymt med att tvivla och att misstro. Jag ansåg att mitt ifrågasättande av dig berättar mera om mig och min pessimistiska syn på tillvaron, än vad det gör om dig eller om verkligheten.
Men uppfattningen om att omvärlden och medmänniskorna är alltigenom goda har ändå en nattsvart avigsida. Och den har jag, och alldeles för många andra med mig, fått uppleva på nära håll. Verkligheten har en tendens att hinna ikapp oss vare sig vi vill det eller inte. Och insikten om hur saker och ting verkligen förhåller sig, kan vara oerhört smärtsamt för att inte säga chockerande, för den som har levt i tron på det goda, och det goda allena.
Foto av syster Ebba
Idag vågar jag förhålla mig mycket mera kritiskt till vad jag hör, ser och tror på. Men jag tycker mig ändå inte ha blivit mer känslomässigt kall eller hjärtlös för det. Tvärtom tror jag att med lite mer skyddsmurar, tjockare skinn på näsan och mycket mera livserfarenhet kan hänge mig än mer åt det som faktiskt är äkta.
Mitt livs viktigaste insikt är att allt ska tålas att ifrågasättas. Det som skyr dagsljus och inte tåls att ifrågasättas är sällan det som håller.
Men också: det som verkligen har blivit ifrågasatt och utsatt för kritisk granskning, och som har gått igenom eld och vatten och som fortfarande håller.
Det är värt att bevara. Hårt.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
