Den här människan är inte precis känd för sin vänlighet. Snarare just precis tvärtom.
Och jag tänker: är det inte det värsta, det?
Att vara ökänd för bitterhet, hårdhet, brist på sympati, total avsaknad på sinne för det sociala samspelet och att inte ha någon som helst koll på hur man kan säga mindre positiva saker på ett — om inte milt så åtminstone — humant sätt.
Jag kan inte säga hur ogärna jag vill ge ett sådant här intryck av mig själv åt andra. Ni kan inte förstå hur lite jag vill framstå som den tuffa, hårdhudade men ack så hjärtlösa. Det fanns en tid under min tid som fotbollsspelare då jag märkte att några av mina klubbkamrater började anta en mer tuff roll i laget. De började skälla på kamraterna och kunde tjura under en hel match om de inte fick som de ville, och de fick de svagare spelarna att bli nervösa och nästan speloförmögna på grund av bristande självförtroende.
I ett skede stod jag inför ett vägskäl och tvekade mellan vilken väg jag ville gå. Den tuffa, hårdnackade vägen eller det vänliga, milda.
Foto på den smällkalla vinterdagen av min bästa systerebba ❤
Det lönar sig att vara snäll. Av så otroligt många anledningar. Jag valde medvetet att gå mildhetens väg. Och jag insåg att snäll inte betyder feg. Snäll är inte synonymt med svag och det rimmar inte alls med oföretagsamhet. Jag tror att det går att vara snäll, bestämd och beslutsför. Och en duktig fotbollsspelare och lagkamrat.
Men jag vill sträva efter att vara snäll och smart. För jag vet av egen erfarenhet att snäll har en tendens att luta mot naivitet och ett uppoffrande som går balansgång på utmattningens gräns.
Trots många uppenbara risker med snällhet vill jag ändå sträva efter det. För jag vill inte att folk ska bli avskräckta av att höra mitt namn. Att människor som ser mig får rysningar på grund av hur jag betedde mig mot dem.
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.
— Hjalmar Söderberg i Doktor Glas.