Styrkan i det

I en värld som belönar vassa armbågar och beslutsamhet är det inte lätt att vara en nia.

Alldeles för ofta finner jag mig själv i gapet mellan två motstridiga åsikter och känner att det nästan är omöjligt för mig att ta ställning. Inte i första hand för att jag är konflikträdd, nej, när jag väl är grundad i en åsikt vågar jag stå för den.

Så inte därför.

Utan helt enkelt för att min förståelse för fenomen i den här världen är att de är så komplexa. I varje mellanmänsklig konflikt och i varje djupanalys av olika fenomen blir det uppenbart för mig att det nästan är befängt att tvingas ta ställning i form av ja och nej och för eller emot.

Som tonåring var jag oerhört svartvit i mitt tänkande, precis som tonåringar ofta är.

Och trots att mina åsikter stundvis var snudd på radikala och kunde skava gentemot andra människor var det ändå på ett sätt lättare att leva så; att leva i en värld som är antingen eller, svart eller vit, ja eller nej.

Jag växte upp och lyckligtvis blev min förståelse för världen mer nyanserad. Idag är det få saker jag uttalar mig tvärsäkert om, för idag är min färgskala i alla regnbågens färger men mest olika nyanser av grått.

Så må jag framlägga ett manifest för alla grånyansare som jag – alla som inte vässer armbågar, står på barrikaderna och vägrar ruta in vår komplexa omvärld i endast två rutor: det finns en enorm styrka i att våga säga jag vet inte och jag kan inte ta ställning och frågan är för komplex och mångbottnad.

Vissa kanske kallar det ryggradslöst, andra kanske brist på karaktär.

Men jag försöker se på det på ett annat sätt. Jag frösöker embrace styrkan i det – i förmågan och viljan att nyansera och problematisera istället för att utvärdera.

Det som fortfarande håller

Jag bekänner att jag gärna vill tro det bästa om världen och mina medmänniskor. Och ja, under min förhållandevis korta livstid har jag fått höra att jag kan vara en aning naiv. Men jag måste säga att jag mycket hellre är på gränsen till naiv än en fullblodad cyniker. För jag vill ju så gärna tro att ingen tar min dator om jag lämnar den framme i biblioteket, och jag vill leva i en värld där man kan göra det! Den här egenskapen, att envist vilja tro gott, anser jag att i grund och botten är en fin egenskap. Det är bara det att den omvärld som vi lever i inte alltid handskas med fina egenskaper på ett vördnadsfullt sätt. Fastän jag vill tro det.

Att leva i tron på att människan och världen är god, ger en väldigt få motiv att ifrågasätta människans verksamhet, eller över huvud taget den verklighet vi lever i. Och att ifrågasätta något var för mig, under en väldigt lång, tid synonymt med att tvivla och att misstro. Jag ansåg att mitt ifrågasättande av dig berättar mera om mig och min pessimistiska syn på tillvaron, än vad det gör om dig eller om verkligheten.

Men uppfattningen om att omvärlden och medmänniskorna är alltigenom goda har ändå en nattsvart avigsida. Och den har jag, och alldeles för många andra med mig, fått uppleva på nära håll. Verkligheten har en tendens att hinna ikapp oss vare sig vi vill det eller inte. Och insikten om hur saker och ting verkligen förhåller sig, kan vara oerhört smärtsamt för att inte säga chockerande, för den som har levt i tron på det goda, och det goda allena.

Foto av syster Ebba

Idag vågar jag förhålla mig mycket mera kritiskt till vad jag hör, ser och tror på. Men jag tycker mig ändå inte ha blivit mer känslomässigt kall eller hjärtlös för det. Tvärtom tror jag att med lite mer skyddsmurar, tjockare skinn på näsan och mycket mera livserfarenhet kan hänge mig än mer åt det som faktiskt är äkta. 

Mitt livs viktigaste insikt är att allt ska tålas att ifrågasättas. Det som skyr dagsljus och inte tåls att ifrågasättas är sällan det som håller. 

Men också: det som verkligen har blivit ifrågasatt och utsatt för kritisk granskning, och som har gått igenom eld och vatten och som fortfarande håller.

Det är värt att bevara. Hårt.