I en värld som belönar vassa armbågar och beslutsamhet är det inte lätt att vara en nia.
Alldeles för ofta finner jag mig själv i gapet mellan två motstridiga åsikter och känner att det nästan är omöjligt för mig att ta ställning. Inte i första hand för att jag är konflikträdd, nej, när jag väl är grundad i en åsikt vågar jag stå för den.
Så inte därför.
Utan helt enkelt för att min förståelse för fenomen i den här världen är att de är så komplexa. I varje mellanmänsklig konflikt och i varje djupanalys av olika fenomen blir det uppenbart för mig att det nästan är befängt att tvingas ta ställning i form av ja och nej och för eller emot.
Som tonåring var jag oerhört svartvit i mitt tänkande, precis som tonåringar ofta är.
Och trots att mina åsikter stundvis var snudd på radikala och kunde skava gentemot andra människor var det ändå på ett sätt lättare att leva så; att leva i en värld som är antingen eller, svart eller vit, ja eller nej.
Jag växte upp och lyckligtvis blev min förståelse för världen mer nyanserad. Idag är det få saker jag uttalar mig tvärsäkert om, för idag är min färgskala i alla regnbågens färger men mest olika nyanser av grått.
Så må jag framlägga ett manifest för alla grånyansare som jag – alla som inte vässer armbågar, står på barrikaderna och vägrar ruta in vår komplexa omvärld i endast två rutor: det finns en enorm styrka i att våga säga jag vet inte och jag kan inte ta ställning och frågan är för komplex och mångbottnad.
Vissa kanske kallar det ryggradslöst, andra kanske brist på karaktär.
Men jag försöker se på det på ett annat sätt. Jag frösöker embrace styrkan i det – i förmågan och viljan att nyansera och problematisera istället för att utvärdera.
