Ledig på riktigt

Mitt jobb är av sådan natur att det alltid finns något att göra.

Och trots att jag har varit både sjuk- och moderskapsledig under våren så har jag tyvärr inte helt kunnat släppa jobbet.

Jag har haft en artikel som jag har skrivit och filat på och så har jag gått en kurs i kvantitativa metoder (!!!) som jag ville slutföra eftersom jag har kämpat med programmet SPSS och min kvantitativa förståelse hela läsåret.

Så under alla Mollys sovpass har jag antingen:
a) Jobbat med artikeln och kursen
b) Haft ont samvete över att inte ha jobbat med artikeln och kursen

Men vet ni.

Idag lämnade jag in den sista kursuppgiften.
Idag skickade jag in artikeln till tidskriften.

Och det betyder att jag från och med nu är ledig på riktigt. Från och med nu kan jag på riktigt njuta av tystnaden och lugnet eller sitta och läsa en roman när Molly sover.

Nu kan jag med gott samvete boka in kaffeträffar, ta en vagnpromenad eller plocka upp i hemmet istället för att stirra på en datorskärm och försöka förmå mina hjärnceller att tänka på forskning och skrivande.

Kanske blev inte kursuppgiften eller artikeln precis lika bra som den kunde ha blivit om jag inte hade lidit av de förändringar i både kropp och hjärna som en graviditet, ett nyblivet föräldraskap och amningshormoner orsakar.

Men nu är det som det är. Och nu är det gjort och jag är faktiskt jättestolt över mig själv.

Framför allt är jag glad över att kunna släppa det här nu och fokusera på annat viktigt i livet.

En jättestolt doktorand, forskarstuderande och nybliven mor!

Vem ställer kraven

Jag har länge ställt mig lite skeptiskt till hela tanken om samhällskrav som styr våra liv i olika riktningar.

Visst håller jag med om att vi som samhälle (ja, också du och jag) bidrar till att skapa normer och förväntningar på till exempel hur ett hem ska se ut, hurudan ens familjekonstellation ska se ut och vad som är “normalt” och inte.

Det håller jag med om.

Men jag har alltid haft lite svårt med själv ordet krav, då det kommer till den här diskussionen.

För helt frankt har “samhället” aldrig någonsin sagt till mig: “Mindy, du borde faktiskt få bättre vitsord i dina kurser” eller “Mindy du måste tänka mer på ditt utseende”.

Nej, ingen har nångonsin sagt liknande ord åt mig och därför tycker jag att hela den här diskussionen om samhällskrav som styr våra liv är lite onyanserad.

För det är lite för lätt att skylla på samhället. Det är lätt att säga “jag måste X för att samhället säger så”. Var är det egna ansvaret då?

Jag är väldigt medveten om att jag är min egen strängaste domare. De krav jag upplever att jag har kommer från ingen annan än mig själv.

Visst kanske de krav jag ställer är påverkade av denna odefinierade varelse som kallas samhället, någon enstaka gång av någon konkret person. Men till syvende och sist är det jag som har ansvar för mitt eget liv. Jag har ansvar för mina egna krav.

Tydligen är bokbilder det enda jag fotograferar nu mera. Inte alls ett samhällskrav, utan helt frivilligt!

Hur förhåller du dig till hela tanken om samhällskrav och dina egna krav?

Allt lika sant

Något måste sägas om gårdagens Diagnos: Duktig-evenemang.

Evenemanget som Svenska Kvinnoförbundet ordnade med temat utmattning och prestationsångest hos kvinnor. En handfull experter från olika områden föreläste och diskuterade temat ur olika synvinklar.

Något måste sägas om evenemanget ja, men grejen är att jag fylldes med en så kopiös mängd tankar och insikter, och beroende på vilket perspektiv jag väljer uppstår olika berättelser.

Men något måste sägas Här kommer något. Allt lika sant.

Det finns något oerhört fint i att samlas. I salen satt kvinnor i alla åldrar och i olika livssituationer. Ändå upplevde vi alla ett trängande behov av att samlas för att prata utmattning hos kvinnor. Ändå starkt.

Det är sorgligt att det här temat lockar så många människor; att det är så allmänmänskligt och har en så hög igenkänningsfaktor att det är rusning och kölistor till att få veta mer om duktighetssyndrom och utmattning.

Om det står ”servering” tänker (i alla fall) jag kaffe/te och en liten söt eller saltbit. Fantastiskt att det under evenemanget innebar en rejäl smörgås med rostbiff och sallad och bubbligt och allt!

Vilken kvinna Maria Sundblom Lindberg är. Fick mig att skratta högt och skriva ner vartannat ord hon sa. Jag vill ha henne som terapeut, fadder åt mina hypotetiska framtida barn och som min träningspartner på gymmet.

Jag är glad att diskussionen inte gick åt ett ”det är alla andras (främst männens) fel” för om det är något jag inte pallar med så är det all form av offertänk.

Så många visdomsord ramlade över mig igår. Bara det här: ”Ångest är otröstad gråt” (Maria Sundblom Lindberg), ”Ledig tid behöver inte förtjänas” (Mikaela Rosenback) och ”Svara: nej jag kan inte just då för jag har deep work” (Amanda Backholm).

Jag var mos i hjärnan efteråt men nöjd. Ack så nöjd.

Allt jag kunde säga

Idag har gulnäbbarna intagit universitetet.

De är vuxna, myndiga människor; världsvana på säkert långt fler sätt än jag var i 18-årsåldern men visst kan man ändå ana den där känslan av nyhet som omgärdar dem.

Första skoldagen-känslan, pirr i magen, måste-komma-i-tid, hur hittar jag till rätt rum?-känslan som (lyckligtvis) brukar mattas av efter någon månad.

När jag började studera på universitet var jag förväntansfull men inte helt bekymmerslös.

Utöver de rent praktiska spörsmålen som: hur jag skulle klara av att sköta ekonomi, försäkringar och räkningar helt på egen hand efter aderton år under föräldrarnas tak och omsorg? eller: hur ska jag hitta i studiestaden Åbo utan en telefon med GPS (jag hade knapptelefon när jag började studera — tänk på det du!)? funderade jag en hel del på hur det är att studera på universitet.

Min första studiestad. En fin sådan, trots att den aldrig blev min

Allt kändes så mycket mer seriöst och allvarligt på universitetsnivå.

I gymnasiet gick man kurser för att man var illa tvungen, och många klasskamrater tävlade i den anrika sporten “hur lågt kan man hoppa och ändå komma över ribban?” när det kom till kursprestationer.

På universitet var det för det mesta något helt annat.

Plötsligt var mina klasskamrater oerhört intresserade i kursinnehållet och kläckte ur sig klipska, eftertänksamma kommentarer under seminarier.

Jag var samtidigt överlycklig och skiträdd.

Jag var rädd för att inte räcka till, nej än värre, att inte klara av studierna alls. Att det skulle vara för svårt, för krävande, att jag skulle vara tvungen att revidera mina mångåriga planer och mina framtidsdrömmar.

Den första uppgiften jag lämnade in kom tillbaka med vitsordet 2 av 5. Det är väl helt okej men jag grät av besvikelse. “Universitet är inget för mig! Jag fattar inte hur man ska skriva vetenskaplig text! Jag mäktar inte med unistudier!”.

Att jag sex år senare frivilligt och ivrigt jobbar inom forskning och är doktorand inom samma universitet kanske inte säger mycket för er. Men hade jag fått veta det för sex år sedan hade det betytt allt.

Jag kunde i det här skedet kanske ge kloka råd om hur man skriver en fin vetenskaplig uppsats, hur man på bästa sätt klarar av en deadline i god tid, vilket det bästa sättet att avverka en läskurs är, men jag märker att jag vill avsluta varje råd med: jag vet inte om det här är bäst? Jag har ingen aning om det här är den rätta vägen?

Så jag avslutar så här istället: du kanske inte kan allt i början. De som har hållit på i tjugo år kan inte allt än. Det är okej. Det är som det ska. Du kommer att lära dig. Ge det tid. Det blir bra.

Och: lycka till!

Lagom är nog

Vi försöker.

Vi sköter våra jobb så väl vi kan, är artiga mot kassapersonalen, klär oss enligt väder, mode men försöker ändå upprätthålla en personlig stil, en egen touch på det mainstreama.

Vi handlar närproducerad mat för bonden behövs och slentrianmässigt äter vi vår frukostgröt för charmen med tarmen. Vi går våra motionsrundor, väljer trapporna och cyklar till jobbet ibland. Kolesterolet, ni vet.

Vi för våra barn på dagis, våra hundar på hunddagis och hämtar dem igen efter utfört värv.

Vi breder ut våra liv som en för liten klick smör på en för stor macka och hoppas att ingen, allra minst vi själva, märker hur ofta det torra bröder växer i munnen, fastnar i halsen.

För blir vi medvetna om det kräver vi mer, mer, mer av oss själva. Mer än vi har. Väldigt mycket mer än vi orkar.

Vi är obekanta för ordet lagom; dess innebörd har aldrig bekommit oss. Dess lagar har aldrig härskat över oss.

Vi är barn av vår tid och kan inget annat.

Men idag tänker jag på ordet lagom. Och jag tänker, att just idag får det vara bra nog.

Kanske (alla) andra dagar också.

En lagom på biblioteket.

Texten kan ses som en pastisch på Fredrik Backmans författarskap. Särskilt Björnstad som jag läser (för andra gången) just nu.

Tack Fredrik för att du väcker till skrivlust och eftertanke.

Så mycket bättre

Mina sociala medier är en fröjd att för ögat just nu.

Jag ser bild på bild av brunbrända sommarmänniskor som, oavsett om de firar semester eller ej, tar vara på årstiden och nuet på sätt de anser vara bäst.

Jag ser att ni spenderar dagar till sjöss, dagar vid fotbollsplan, dagar vid sommarstugan, dagar med god mat, dagar med fint sällskap, dagar på jobb, dagar med äventyr eller dagar med lugnt strandhäng.

De här bilderna gör mig så glad. Jag älskar att se er njuta av dagen, årstiden, livet!

Och faktumet att de endast gör mig glad gör min glädje ännu större, för sociala medier är i allmänhet ett ypperligt sätt att spä på bitterhet, avundsjuka och missunnsamhet.

Ironiskt nog kan den gladaste, vackraste bilden ha direkt motsatt verkan på mottagaren.

Ibland har jag varit där också.

Men inte alls nu. Nej, jag gläds med er och är tacksam över att kunna göra just det.

För livet blir så mycket bättre när vi kan unna andra och glädjas med varandra.

Ditt du är inget hot mot mitt jag.

Så här spenderade jag min dag (igår): i partysmink på väg på spelning i en 36-gradig lada. Det var mycket trevligare än det låter!

Mitt i kaoset

Uppenbarligen är jag i en fas i mitt liv just nu där jag kraschlandar i medelmåttighetens mjukhet.

Det är ett hantverk, en konst eller kanske rentav en vetenskap i sig att i vuxenålder lära sig att sänka kraven och istället anamma lite hakuna matata och carpa dajm ur varje dag.

För fastän jag inte vill, är jag en sådan som inte unnar mig att ta det lugnt innan disken är ur vägen, kläderna i tvättmaskinen hänger prydligt på tork och soffkuddarna är uppiffade.

Absurt att det ska vara så.

Galet att jag går med på att det får vara så.

Att hela tiden sträva efter perfektion kanske är en dygd, men det är även förnöjsamheten, att se mellan fingrarna, blunda för skavanker och ta en kaffi på he.

Här ser ni mig då jag totalt embrejsar medelmåttigheten med öppna armar. Nånej. Foto från min härliga KDC-tid i Åbo. Dansa där om ni är i Åo (not sponsored)

Bra soundtrack till den här tanken erbjuder Sara Bareilles senaste album Amidst the Chaos.

En pjäs i livets schack

Jag skriver ofta om prestation här i bloggen.
Om den lilla människan i prestationssamhället.

Ofta hänvisar jag just till samhället som förklaringen till prestationsbeteendet. För det är ju logiskt; vi matas med bildflöden på hur vi bör leva (må det vara flådigt, händelserikt och ambitiöst) och följaktligen sugs vi med i samhället centrifug.

Men jag vill problematisera det här litet.

För, trots att det finns mycket sanning att hämta i påståendet, att vi påverkas av vår samtid, så är det också ett sätt skylla ifrån sig.

Att med en lätt axelryckning säga: “Det är som det är”. Konstatera att läget är hopplöst och fortsätta bidra och upprätthålla samhällets tankesätt. Fortsätta springa, springa, springa.

Men det problematiska, som jag ser det, är att den här synen på människan i samhället innebär att hon är passiv. En passagerare i sitt eget liv, en pjäs i livets schackspel.

Jag, däremot, vill tro att människan är ansvarsfull och handlingskraftig. En som inte nöjer sig med sakernas tillstånd, utan agerar.

Foto: Ebba Åström

Men det krävs mycket.

Det krävs mycket för att kritiskt granska sin egen verksamhet: se över sitt instagramanvändande, vara lyhörd för den egna orken, prioritera det som är viktigt. Leva därefter.

Det är så många gånger svårare att göra det, än att bara flyta med strömmen. Ja, det krävs faktiskt enormt mycket viljestyrka för att orka säga nej tack till leken.

Jag tror alltså inte att människan är en passiv åskådare
utan snarare en aktivt deltagare, en aktör.

Trots det nöjer jag mig alldeles för ofta med att vara en pjäs i livets schack.

Jag vill förändra det här i mitt liv.
Vill du?

Inte med i leken

Jag har varit med i leken förut. Prestationsleken, ni vet.

Jag känner till premisserna, kan alla regler utantill. Vet precis vad som förväntas av mig, vet exakt vad som krävs av mig. Den som är med i leken, ska leken tåla.

När jag ser andra människor som är med i leken blir jag ibland frestad att också delta. Inte för att jag trivdes med den och således känner att den fattas mig. Inte heller för att lekens gemenskap är tilltalande, lockande.

Nej inte alls, faktiskt.

Men jag är omringad av leken, och följaktligen känner jag ibland att jag också borde, att jag nästan måste. Att det är norm, krav. Att jag går miste om något när jag väljer att inte delta.

Och det är själva lekens kärna: att skapa onda samveten som leder till handling.

Lekens premisser är att prestera bortom rimlighetens gräns. Lekens regler är att aldrig någonsin avslöja trötthet, orkeslöshet eller brist på motivation. Lekens gemenskap är präglad av konkurrens, missunnsamhet.

Lekens resultat är utmattning.

I leken finns ingen plats för sårbarhet, inget rum för ordet nej. För den som är med i leken ska leken tåla.

Så nej tack.
Jag vill inte vara med i leken.

En medioker insats

Igår hade jag ett tillfälle på jobbet då jag gjorde en medioker insats.

Jag hade fått en uppgift någon vecka på förhand. Jag visste vad jag skulle göra. I teorin hade jag verkligen haft tid att förbereda mig, men i praktiken hade jag inte hunnit, nej, orkat. Jag antar att jag gjorde en helt okej insats, men en helt okej insats för en presterare är aldrig bra nog.

Men.

Jag tog mig an kampen mot mina hjärnspöken,
och kom på att jag hade gjort vad jag skulle.

Ingen hade bett mig skapa en flashig powerpoint, med animeringar som ploppar upp i utsökt tajming i förhållande till mitt taltempo. Ingen hade bett mig att bära en matchande outfit i samma färgtema som presentationen. Och ingen hade bett mig göra något utöver precis det jag gjorde.

Förutom jag själv.

Trots att jag kände mig skamsen över och besviken på min insats var det här en viktig, mental seger. För jag insåg att en medioker insats är en okej insats. Det är en rimlig insats.

Och en medioker insats är en jätteviktig insats,
för en presterare.

Foto: Ebba Åström