Jag har varit med i leken förut. Prestationsleken, ni vet.
Jag känner till premisserna, kan alla regler utantill. Vet precis vad som förväntas av mig, vet exakt vad som krävs av mig. Den som är med i leken, ska leken tåla.
När jag ser andra människor som är med i leken blir jag ibland frestad att också delta. Inte för att jag trivdes med den och således känner att den fattas mig. Inte heller för att lekens gemenskap är tilltalande, lockande.
Nej inte alls, faktiskt.
Men jag är omringad av leken, och följaktligen känner jag ibland att jag också borde, att jag nästan måste. Att det är norm, krav. Att jag går miste om något när jag väljer att inte delta.
Och det är själva lekens kärna: att skapa onda samveten som leder till handling.
Lekens premisser är att prestera bortom rimlighetens gräns. Lekens regler är att aldrig någonsin avslöja trötthet, orkeslöshet eller brist på motivation. Lekens gemenskap är präglad av konkurrens, missunnsamhet.
Lekens resultat är utmattning.
I leken finns ingen plats för sårbarhet, inget rum för ordet nej. För den som är med i leken ska leken tåla.
Så nej tack.
Jag vill inte vara med i leken.