Det här mörkret har verkligen bitit på mig i år.
Jag har varit sen med att erkänna det för mig själv men nu gör jag det.
I ärlighetens namn tänker jag faktiskt inte så mycket på mörkret, så där på ett medvetet plan, men något inom mig tänker alltid “jahapp det var den dagen” då solen går ner klockan femton. Femton!!!
Men jag tror inte att tanken är att man ska orka gå på som en ångvält under den här tiden.
Naturen och djuren förstår ju att varva ner; träden har fällt sina löv för länge sedan, djuren äter upp sig, klär sig varmt eller går och lägger sig. Varför, varför, varför tror jag att jag ska orka lika mycket som under vårens mest hoppfulla soldagar?
Foto: Ebba Åström. Såklart.
Det här har blev jag alldeles särskilt medveten om i höst när jag reste till Boston. Alla häpnade när jag berättade om mörkret i Finland. De kunde inte för sitt liv förstå hur vi överlever den här tiden.
Vi blir lätt hemmablinda, och hemmablindhet kan vara av ondo när den innebär att vi skapar föreställningar om oss själva och världen som inte nödvändigtvis är verklighetsförankrade.
Jag tror att vi under den här månaden med gott samvete får göra som ekorren: klä oss varmt, hamstra mat och ta det lite chill (?).