Allt lika sant

Något måste sägas om gårdagens Diagnos: Duktig-evenemang.

Evenemanget som Svenska Kvinnoförbundet ordnade med temat utmattning och prestationsångest hos kvinnor. En handfull experter från olika områden föreläste och diskuterade temat ur olika synvinklar.

Något måste sägas om evenemanget ja, men grejen är att jag fylldes med en så kopiös mängd tankar och insikter, och beroende på vilket perspektiv jag väljer uppstår olika berättelser.

Men något måste sägas Här kommer något. Allt lika sant.

Det finns något oerhört fint i att samlas. I salen satt kvinnor i alla åldrar och i olika livssituationer. Ändå upplevde vi alla ett trängande behov av att samlas för att prata utmattning hos kvinnor. Ändå starkt.

Det är sorgligt att det här temat lockar så många människor; att det är så allmänmänskligt och har en så hög igenkänningsfaktor att det är rusning och kölistor till att få veta mer om duktighetssyndrom och utmattning.

Om det står ”servering” tänker (i alla fall) jag kaffe/te och en liten söt eller saltbit. Fantastiskt att det under evenemanget innebar en rejäl smörgås med rostbiff och sallad och bubbligt och allt!

Vilken kvinna Maria Sundblom Lindberg är. Fick mig att skratta högt och skriva ner vartannat ord hon sa. Jag vill ha henne som terapeut, fadder åt mina hypotetiska framtida barn och som min träningspartner på gymmet.

Jag är glad att diskussionen inte gick åt ett ”det är alla andras (främst männens) fel” för om det är något jag inte pallar med så är det all form av offertänk.

Så många visdomsord ramlade över mig igår. Bara det här: ”Ångest är otröstad gråt” (Maria Sundblom Lindberg), ”Ledig tid behöver inte förtjänas” (Mikaela Rosenback) och ”Svara: nej jag kan inte just då för jag har deep work” (Amanda Backholm).

Jag var mos i hjärnan efteråt men nöjd. Ack så nöjd.

Mindre kritiskt

Så jag är inte den mest okritiska person jag känner.

Kanske är jag miljöskadad (akademiker är fantastisk bra på att hitta den frånvarande å-pricken i en i övrigt utmärkt artikel) eller kanske det bara ligger i min natur (min starka ettavinge, enneagramfans will know) men jag märker att jag automatiskt skannar efter fel och brister.

Inte ändå hos människor.

Nej, jag älskar människan och hennes sprickor och förespråkar sårbarhet i en idealiserad perfektionistvärld. Men däremot i texter, evenemang, tal och sånt.

Det är en hemskt osympatisk egenskap och jag är den första att medge det, men framför allt resulterar det i en väldigt jobbig hållning till livet; om fokus ligger på att hitta bristerna är det svårt att njuta av det som faktiskt är välfungerande, smidigt, väl gjort.

Så jag jobbar hårt med mig själv. Forcerar mig att gå bortom mina kritiska ögon och se med nåd på min omgivning och på mig själv (jag är ändå min egen värsta kritiker).

För jag tror att jag gör mig själv en enorm tjänst genom att förhålla mig till världen och mig själv mindre kritiskt. Mer nådefullt.

Tröskeln till våra hem

Idag blev vi bjudna på spontanlunch med tillhörande kaffe och efterrätt.

Och det var i sanning spontant; det var ingenting vi hade bokat in på förhand. Det var ingenting krystat över det — det bara blev. Och jag tänker: varför gör vi inte det här oftare?

Varför är tröskeln till att öppna upp våra hem, på ett naturligt och vardagligt sätt, så hög? Är det på grund av att vi vill upprätthålla en bild av våra hem som alltjämt städade och väldoftande? Är det på grund av att samhället är alltmer individcentrerat?

För egen del svarar jag ja på båda påståenden.
Ett ganska skamfullt ja, faktiskt.

Trots att jag inte skulle stortrivas på ett ställe där vem som helst kan stövla in när som helst, kan jag sakna sättet att oproblematiskt bjuda över någon på ett mål mat, en kopp kaffe. Och sällan är vårt hem en enda bombnedslagsröra, men oftast ser den ut på ett sätt som hem oundvikligen gör, när någon faktiskt bor i det.

Ändå är min tröskel förvånansvärt hög. Mycket högre än jag själv vill, i alla fall.

Må jag öva mig i att sänka min tröskel.
Må vi alla det.

Vårt hem som det ser ut. Några timmar en gång i veckan. Eller varannan. Eller ännu mer sällan.

Nu förstår jag

Jag gillar att ha snyggt och rent omkring mig. Jag mår bra av att ha saker på sin plats, eller i alla fall att saker inte ligger överallt och upptar utrymme och bildar ett oorganiserat stök. Jag vet att jag mår bäst av att ha det rent och städat.

Under mina studieår tyckte jag det var så underbart att få plocka efter mig och städa upp och ha det precis så som jag ville. Och jag hade ingen alls förståelse för människor som helt enkelt inte "orkade" hålla det tiptop omkring sig. Och ja, jag använder citattecken om ordet orka, för tyckte att ursäkten: "Jag orkar inte tvätta kläder, diska efter mig eller ställa tillbaka använda grejer" var en alldeles genomdålig ursäkt. Nej jag hade absolut ingen förståelse för hur det där med orken påverkade renheten i hemmet. Det är väl bara att göra oavsett om man orkar eller inte!? Det ska ju vara rent och snyggt och därmed jämnt.

Tills jag började arbeta fulltid. Och tills en massa annat program fyllde mina dagar och kvällar. Tills jag fått uppleva den där tröttheten som gör ögonlocken tunga klockan 20:03 på fredagkväll - längelänge tills På Spåret ens börjar (här i Finland, alltså)! Och tills jag börjat se på hemmet med helt nya ögon; inte som ett ställe som nödvändigtvis måste vara instagrampublicerbart alltjämt, utan som en skön plats för avslappning och ro.

Jag kan inte räcka till i alla håll och kanter. Eller jag kanske kan, men en urlakad Mindy är inte den mest effektiva, mest trevliga och mest inspirerande Mindy. I en diskussion om det här fenomenet sade min vän: "Det är som att breda ut sig som en litenliten klick smör på en alldeles för stor brödskiva". För det är så det känns, som att stretcha, stretcha och försöka räcka till åt allt och alla. Är inte det här ett samhälleligt problem idag; alldeles för många människor som lever intill bristningsgränsen för att de har stretchat ut sig alldeles för mycket, alldeles för länge.

Finaste vårtecknet av finaste vännerna Lina med familj. Färska snittblommor att vila ögonen på när andra distraktioner i hemmet lätt tar överhand.

Hellre har jag lite smutsig disk framme men spenderar tid i goda vänners lag än. Hellre har jag lite kläder här och var men unnar mig en lång och skön nattsömn. Hellre struntar jag i städdagen men är mån om att inte strunta i mitt eget välmående.

Nu ser jag ser prislappen på tiptop hemmet, och nu förstår jag vad som menas med det där om att inte orka med att hålla det städat hela tiden. Nu förstår jag allt det här, och det är inte värt det.