Kvinnlig vänskap

(Ursäkta den urtöntiga rubriken – men den är kanske mest träffande av alla mina alternativ).

På sistone har jag tänkt väldigt mycket på vänskap, kvinnlig vänskap.

Det som satte igång denna tankebana är lika fånigt som sant: nämligen den omåttligt populära tv-serien Love is blind.

Jag är ett enormt LIB-fan och har med stor hängivenhet följt den amerikanska versionen sedan säsong ett. När serien nu äntligen kom till Sverige följde jag ivrigt med den (givetvis ackompanjerat av behövliga tårar, vidöppna chocktillståndsmunnar och bänkidrottsmentalitet där *jag* vet bäst i alla lägen och relationer).

Mycket kan sägas och tyckas om kärleksrelationerna i serien, men det som jag framför allt tar med mig efter ännu en nagelbitande säsong är vänskapen mellan kvinnorna.

SOM de backar upp varandra. SOM de krigar för varandra. SOM de peppar och bekräftar och står upp för varandra.

Det är kanske det vackraste i hela serien, tycker jag.

Och jag ser på denna kvinnliga vänskap inte utan att se mig själv i spegeln: hur bra är jag på att backa upp mina vänner? Peppar jag dem? Står jag upp för dem? Är jag mån om att bekräfta dem? Vet mina vänner om hur mycket de betyder för mig?

Många obesvarade frågor här och många nya tankar och frågor som dyker upp hela tiden.

Men jag är så redo och så villig att utforska det mera.

Tänk att jag snart är trettio och ännu en gång får djupdyka i ett outforskat territorium i mitt liv: kvinnlig vänskap!

Må år 2024 bli vänskapens år – den ack så underskattade men livsviktiga relationen!

Med det sagt vill jag gratulera en av mina bästa och äldsta vänner, Sofia, på trettioårsdagen idag! GRATTIS kära du!

En del av mina vänner. ÄLSK på dem! HUR ljuvlig är förresten inte denna bild? Fångad av Sofia Lindqvist(s kamera) och redigerad av henne.

Deras dag

Idag, den femtonde augusti, är det Mollys namnsdag.

Det var Mollys uppmärksamma och omtänksamma farmor som upplyste oss om detta.

Namnsdagar har alltid gått mig förbi. Samuel brukar alltid bestört påpeka det varje år den tjugoförsta augusti (för hans namnsdag är den tjugonde).

När jag kollade upp dagens namnsdagsnamn märkte jag en sak som fick mig att stanna upp. Omedelbart vällde en värme och en rörelse upp i mig.

Idag är också Maritas namnsdag.
Min farmor hette Marita.

Hon var sinnebilden av ödmjukhet och generositet. Hennes bullar och limpor var de godaste (det är säkert något som många barnbarn säger om sina far- och mormödrar men det stämmer faktiskt för farmor Marita).

Hon födde och uppfostrade åtta barn och hade rum för så många människor i sitt hjärta och i sina böner. Tillsammans med sin man, min farfar Helge, såg hon alltid till att ha ett öppet och gästvänligt hem.

Hon hade stenkoll på det som betydde mest för henne – familjen. Till och med när hon blev rejält till åren kunde hon räkna upp namnen på alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Och då kan jag meddela att uppräknandet av barnbarnsbarnens namn minst sagt var en hjärngymnastik som heter duga. Men hon hade stenkoll.

Hon gick bort i december ifjol, samtidigt som jag var gravid och precis hade fått veta att det är en dotter som vi ska få.

Sällan har livets gång, livets hela omfattning, känts så samtidig. Jag sörjde ett liv samtidigt som jag så tydligt kände livet inom mig.

Vi övervägde att ha med nåt av min farmor Maritas namn med i Mollys, men nu blev det inte så. Därför blev jag så rörd över att inse att de delar namnsdag, dessa två viktiga kvinnor i mitt liv.

Det är symboliskt och det är fint.

Jag hade gärna sett att de hade fått mötas. Att Marita hade fått hålla Molly i famnen, att vi hade kunnat föreviga det på en bild. Nu kan jag inte det.

Istället kan jag varje år den femtonde augusti berätta för Molly om min farmor Marita.

Om vem hon var och vad hon gjorde, och hur hon fick alla att känna.

Den femtonde augusti ska få vara deras dag,
Molly och Maritas.

En liten Mindy. Jag har ingen namnsdag i Svenskfinland, men om jag hade haft det tror jag faktiskt att det hade varit idag.

Allt lika sant

Något måste sägas om gårdagens Diagnos: Duktig-evenemang.

Evenemanget som Svenska Kvinnoförbundet ordnade med temat utmattning och prestationsångest hos kvinnor. En handfull experter från olika områden föreläste och diskuterade temat ur olika synvinklar.

Något måste sägas om evenemanget ja, men grejen är att jag fylldes med en så kopiös mängd tankar och insikter, och beroende på vilket perspektiv jag väljer uppstår olika berättelser.

Men något måste sägas Här kommer något. Allt lika sant.

Det finns något oerhört fint i att samlas. I salen satt kvinnor i alla åldrar och i olika livssituationer. Ändå upplevde vi alla ett trängande behov av att samlas för att prata utmattning hos kvinnor. Ändå starkt.

Det är sorgligt att det här temat lockar så många människor; att det är så allmänmänskligt och har en så hög igenkänningsfaktor att det är rusning och kölistor till att få veta mer om duktighetssyndrom och utmattning.

Om det står ”servering” tänker (i alla fall) jag kaffe/te och en liten söt eller saltbit. Fantastiskt att det under evenemanget innebar en rejäl smörgås med rostbiff och sallad och bubbligt och allt!

Vilken kvinna Maria Sundblom Lindberg är. Fick mig att skratta högt och skriva ner vartannat ord hon sa. Jag vill ha henne som terapeut, fadder åt mina hypotetiska framtida barn och som min träningspartner på gymmet.

Jag är glad att diskussionen inte gick åt ett ”det är alla andras (främst männens) fel” för om det är något jag inte pallar med så är det all form av offertänk.

Så många visdomsord ramlade över mig igår. Bara det här: ”Ångest är otröstad gråt” (Maria Sundblom Lindberg), ”Ledig tid behöver inte förtjänas” (Mikaela Rosenback) och ”Svara: nej jag kan inte just då för jag har deep work” (Amanda Backholm).

Jag var mos i hjärnan efteråt men nöjd. Ack så nöjd.

Läst på sistone: kvinnans verklighet

Mina senast lästa böcker har kommit att handla en hel del om kvinnor och deras verklighet.

Jag dristar mig till att säga värklighet.

Två av böckerna är boknyheter från den här hösten, den tredje är en rätt ny översatt bok som kom ut för några år sedan.

Fortsätt läsa för finfina boktips!

David Lagercrantz (2019) Hon som måste dö

Den sista delen i Milleniumserien med Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist i spetsen.

Jag, och så många andra, har med spänning och nyfikenhet följt med de fascinerande och mångbottnade karaktärerna i den här serien och äntligen är vår väntan på den sista delen över.

I den här sjätte boken i serien är en hemlös mans märkliga död starten till ett svindlande mysterium bland högt uppsatta politiker där konspirationsteorier och skandaler flödar. Lisbeth Salander är hotad och ständigt i rörelse. Hon vill göra upp med det förflutna men förvånas över oväntad sentimentalitet.

Jag lyfter på hatten åt David Lagercrantz imponerande arbete med att ta över där Stieg Larsson slutade. Det var minsann inga små skor att fylla. Emellertid upplevde jag att den här berättelsen forcerades till ett slut, det kändes avhugget och avsnoppat.

Jag gillar emellertid hur Lagercrantz, precis som Larsson gjorde, väver ihop det stora med det lilla i ett intrikat mönster som (oftast) känns trovärdigt.

Mitt avsked med Salander och Blomkvist var inte ledsamt men lite vemodigt förstås.

Monika Fagerholm (2019) Vem dödade Bambi?

Lika suggestivt som alltid målar Fagerholm upp en trovärdig finlandssvenks småstad (vad annars?) där yttre fokus ligget på ett brutalt våldtäktsfall som tystas ned, men läsare vet att fokus i verkligheten ligger på de mellanmänskliga relationerna och de träffsäkra psykologiska analyserna. Det gör det alltid när Fagerholm skriver.

Saga-Lill och hennes vän Emmy är de kvinnliga huvudkaraktärerna, trots att förvånande men välkommet mycket också handlar om några jämnåriga unga män i boken. Teman som behandlas är kvinnlighet, sexualitet, svartsjuka och psykiskt illamående och jag inser när jag skriver det här att det är väldigt mycket fokus på unga vuxnas värklighet.

Språket i boken är kompakt och fullt av intertexter, hashtaggar och flashbacks i typiskt Fagerholmskt manér. Det här är ändå en av de mer lättillgängliga av Fagerholms romaner.

Kanske därför något för dig som är ny för författarskapet?

Jaqueline Woodson (2014/2018) brun flicka drömmer

Lyssnade som ljudbok i en fin översättning av Athena Farrokzhad och det var ett lysande val.

På vaggande prosalyrik målas en detaljrik värld upp som både sorgligt och lyckligtvis nog har varit Woodsons egen uppväxt i ett Amerika ännu till stor del präglat av segregation och rasism.

Trots att språket är vaggande till sin form är innehållet sylvasst. Den dolda men uppenbara kritiken lämnar mig med en känsla av rättfärdigad förargelse och skam. Ändå är språket inte moraliserande eller anklagande, vilket gör det hela en njutning att läsa.

Jag hade också gärna haft den fysiska boken parallellt för att se hur orden ligger på sidorna. Men av alla ljudböcker jag har lyssnat på är det här en av de bästa att ta till sig auditivt. Farrokzhads stämma och egna författarskap och politiska aktivitet gör henne till en utmärkt uppläsare av verket.

Läs!

De som känner mig

Visst går det att få goda vänner i vuxenålder.

Men visst är det mycket svårare att släppa någon in på livet och få riktigt nära vänner när man är tvungen att berätta hela sin livsberättelse från början till nu för att få någon slags kontext.

Visst är det lite bökigare när det inte finns någon förhandskunskap, ingen som helst förförståelse att tala om.

Med andra ord: visst är det skönt att dela liv med människor som vet mycket om en. Där man inte behöver fylla ut tomrummen med en massa förklaringar.

Där de redan vet. Och därmed jämnt.

Varje dag är jag tacksam över att få ha de här kvinnorna i mitt liv. Alldeles särskilt tacksam när vi träffas och kvalitetstidar på riktigt.

Kvinnorna i mitt liv. Några på bild, några utanför. Foto: Maja Nybacka, med ett tafatt försök till redigering av mig själv

Varför inte?

Igår fick jag fira två kvinnor och deras nya businesslokal där magic will happen.

Deras oräddhet och mod inspirerar mig, deras handlingskraft och förmåga att tänka utveckling och expansion gör dem till sanna förebilder för mig. Jag vet med säkerhet att de är det för många andra.

Idag har jag också haft förmånen att spendera min förmiddag med en annan kvinna som jag ser upp till. En kvinna som sprudlar av kreativa idéer och som alltid har något spännande projekt på gång. En sann entreprenör.

Jag tänker, om vi nu en gång har en förmåga som samtidigt resonerar med våra personliga intressen. Om vi nu en gång tror på vår kompetens och vet att andra människor har både nytta och glädje av våra tjänster —

varför skulle vi inte göra business av det?

Från dagens brunch med en av dessa kvinnor

Och från gårdagens härliga evenemang, här med min bror Max. Och en jordgubbe.

Läst på sistone: att vara kvinna

Jag vet inte om det är en slump eller om jag, helt omedvetet, har snöat in mig på böcker om kvinnor och konsten att vara kvinna på sistone. Oavsett vilket så har jag läst båda lyrik och prosa på det här temat och nedan presenterar jag mina tre senaste lästa.

rupi kaur (2018) solen och hennes rosor

Jag blev totalt övertygad över rupi kaurs debut mjölk och honung som utkom på svenska 2017. Om du gillade debuten kommer du att gilla den här. Den är vass i sin enkelhet och är alltså som poesi när den är som bäst — fångar det svåra, obegripliga, stora i koncentrerat format. Utöver det här är den också lättillgänlig, alltså något som också en ovan lyrikläsare kan ta till sig.

Jag gillar ikonotexten, alltså samspelet och synergin mellan text och bild, i boken och jag kan hålla med om att rupi kaur har beskrivits som den unga generationens röst. Läs den!

Anna-Lena Härkönen (2017) Valomerkki

Det händer sig att jag läser på det andra inhemska språket, men tröskeln är tyvärr relativt hög. Den här plockade jag hem från bibban efter att jag hade läst en artikel om boken, som problematiserar fenomenet utmattning och likgiltighet ur en kvinnlig författares perspektiv.

Som sagt är det ganska tunga teman som berörs, och visst är boken lite tungrodd då den i princip är en utdragen skildring av livet med utmattningsdepression. Ändå är just det här temat enormt viktigt att lyfta fram, särskilt eftersom den här problematiken är så vanlig. Jag läser på ett helt annat sätt på finska än på svenska, men trots det plockade jag ut ett antal klyftiga formuleringar.

Sara Stridsberg (2018) Kärlekens Antarktis

Det här är en bok om ett dödsögonblick som aldrig tar slut. Om den värsta sortens utsatthet, ensamhet. Om ett förflutet som inte går att ändra och en framtid som alltjämt fortsätter. Det här är en bok som främst fängslar mig för dess fantastiska språk som totalt suger in mig. Trots att samma händelser berättas på olika sätt om och om igen tröttnar jag inte eftersom den nyanserade, detaljerade skildringen alltid bidrar med något nytt.

Det här är inte läsning för den känsliga och lätt-uttråkade läsaren, snarare åt någon som gärna läser långsamt och njuter av utsökta formuleringar.

Vi delar historia, skriver historia

Helgen spenderades tillsammans med vänner som jag har känt under största delen av mitt liv.

Galet, att det är så.
Galet fint att det är så.

Det är något särskilt med vänner som känner en inifrån ut. Som inte bara har sett mig växa upp utan som faktiskt har vuxit upp med mig. Som inte bara tycker att vissa händelser i mitt liv idag utgör roliga ankedoter, utan som var där för att dela dem med mig när de faktiskt hände.

Det är speciellt att kunna referera till sin bror med förnamn, utan vidare beskrivning, och veta att alla är med på noterna direkt. Det är fint att kunna nämna ett visst rum i ens barndomshem och alla vet precis vilket jag talar om. Det är fantastiskt att kunna referera till ett mörkt, undangömt ställe i själens skamskrubb — och alla förstår exakt vad jag menar. Förstår alltid, dömer aldrig.

Det är inte helt lätt att skaffa goda, nära relationer i vuxen ålder. Det är förstås fullt möjligt och också jag har många sådana, men det finns något särskilt med vänner som man delar historia med.

Och inte bara delar historia — skriver historia.

Kvinnorna i mitt liv, tack för att jag får skriva historia med er.

Några av mina fina vänner. Och helgens hjärtligaste skratt med mina byxors blixtlås i olyckligt ljus.

Läst på sistone: kvinnor i fokus

I det här novemberrusket är det rimligaste man kan göra att unna sig många och fina lässtunder. Det har jag sannerligen haft med de här tre böckerna, där den gemensamma nämnaren har varit fokuset på kvinnor.

Vet inte varför kvaliteten blev så suddig i den här bilden — beklagar!

Koko Hubara (2018) Bruna Flickor

Första gången jag hörde om den här boken häpnade jag. Jag läste om den i en tidning och min första tanke var: “Bruna Flickor — så får man väl inte säga” för jag tyckte det lät så politiskt inkorrekt.

Men givetvis väcktes titeln min nyfikenhet, och nu när jag har läst boken förstår jag att termen Bruna Flickor inte alls är politiskt inkorrekt utan snarare motsatsen — det är ett sätt att ge rum åt de som inte är “synliga i statistiken, i media och i den kultur som man existerar i” som baksidestexten säger.

Det är en livsviktig bok som vågar trampa samhällets ömmaste tår, och som modigt och vasst lyfter upp strukturella problem. Genren, definieras av författaren själv, som personliga essäer och Hubara illustrerar skickligt hur det privata och det allmänna lever i en oundviklig symbios (eller parasitism?).

Det enda jag har att anmärka på är att själva textlayouten är väldigt tungläst. Texten var kompakt, marginalerna breda och radbrytningarna få vilket gjorde att det kändes väldigt komprimerad. Jag hade gärna läst en luftigare text.

I övrigt är det en rasande samling samhällsskildringar som definitivt gör läsaren obekväm. På ett bra, viktigt sätt.

Kate Quinn (2018) Kodnamn Alice

Det här var en bok som jag slukade under en vecka när jag var sjuk. Det är en bra bok att sluka, i och med att berättelsen är i fokus och väldigt framåtsträvande. Språket är funktionellt men inte särskilt skönt eller stilistiskt välformulerat.

Boken är baserad på den sanna historien om Alice-nätverket, vilket bestod av kvinnor som rekryterades som spioner under första och andra världskriget. Jag har alltid fascinerats av historia, och som historisk roman är det här fängslande läsning.

Jag kan inte dölja att jag har lite svårt för att läsa amerikansk chic-lit, och en gnutta av det återfinns i den här boken. Men med tanke på bokens handling och tiden den utspelar sig i är den här berättelsen förstås till stor del är långt ifrån lyckliga klyschor och “the american dream”.

Den här boken kan jag rekommendera åt dig som vill ha medryckande läsning där själva handlingen är det viktigaste.

Margaret Atwood (1985) Tjänarinnans berättelse

Den här boken är högaktuell i och med den nya TV-serien. Boken är däremot flera årtionden gammal redan.

Jag måste erkänna att jag var lite rädd att börja läsa den här boken, för jag hade hört att serien är ryslig. Men jag försökte förhålla mig så fördomsfri till boken som möjligt, och jag tror det underlättade.

Boken utspelar sig i framtiden i samhället Gilead, där högt uppsatta män styr samhället i en fundamentalistisk ideologi. Eftersom nativiteten är låg på grund av alla naturkatastrofer och krig har välbärgade män, så kallade Anförare, skapat ett samhälle där det är möjligt att anställa tjänarinnor, vars enda syfte är att bidra till tillökning till Anförarnas familjer. I fokus ligger tjänarinnan Offred och hennes berättelse.

Jag skämtar inte när jag säger att jag stormläste den här.

Jag kunde inte sluta. Det är en bok som stör och berör. Det är absolut ingenting för den känsliga läsaren, men jag vågar ändå påstå att den inte är lika hemsk som TV-serien (trots att jag inte har sett den), för här ligger Offreds egna berättelse; hennes tankar, känslor, rädslor i fokus.

Du är så duktig

Igår deltog jag i Akademiforum. Det var författarkväll med Elin Willows och Heidi Hakala. Två starka debutanter. Temat för kvällen var “Sprickor i livet” och kvällen hade inte bara ett poetiskt namn utan det fanns rejält med “asiaa” (substans) i det som sades och diskuterades.

Det handlade om duktighet, trötthet, vårt galna hamsterhjul till samhälle.
Det handlade om motvikt, passivitet, att välja att inte dras med i samma hamsterhjul.

Två berättelser som i mångt och mycket är sina motsatser. Men samtidigt två berättelser om en ung kvinnas tillvaro i det samhälle som är vårt.

I något skede före kvällen hann jag tänka: behöver vi verkligen ännu en bok om duktighetsfällor och prestationsprinsessor? För det kändes som att det har varit en boom som kanske redan har nått sin topp i sociala medier och litteraturen.

Men jag fick svälja mitt högmod och krasst inse: så länge det finns kvinnor och män (tre fjärdedelar av alla som drabbas av utmattning är kvinnor — men det händer förstås också män) som i tysthet lider av att leva på ett sätt som inte är hållbart behöver vi prata om det. Vi måste prata om det.

Utmattning är inte en modefluga, det är en snart en folksjukdom. Duktighetsfällan är inte något som slutar existera bara för att dess förekomst i sociala medier minskar. Det ironiska är att de som är utmattade sällan vet om det själv, utan tillskriver sig en mängd andra sjukdomar innan dom inser att det faktiskt är själen som behöver en paus.

Så det var med glädje jag fick med mig hem ett signerat exemplar av Hakalas debut Bara lite till. Elin Willows bok Inlandet har jag redan läst och om ni inte har gjort det ska ni göra det. Den är en utmärkt bok för att få en motvikt till hetsigt livstempo.