Mina senast lästa böcker har kommit att handla en hel del om kvinnor och deras verklighet.
Jag dristar mig till att säga värklighet.
Två av böckerna är boknyheter från den här hösten, den tredje är en rätt ny översatt bok som kom ut för några år sedan.
Fortsätt läsa för finfina boktips!
David Lagercrantz (2019) Hon som måste dö
Den sista delen i Milleniumserien med Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist i spetsen.
Jag, och så många andra, har med spänning och nyfikenhet följt med de fascinerande och mångbottnade karaktärerna i den här serien och äntligen är vår väntan på den sista delen över.
I den här sjätte boken i serien är en hemlös mans märkliga död starten till ett svindlande mysterium bland högt uppsatta politiker där konspirationsteorier och skandaler flödar. Lisbeth Salander är hotad och ständigt i rörelse. Hon vill göra upp med det förflutna men förvånas över oväntad sentimentalitet.
Jag lyfter på hatten åt David Lagercrantz imponerande arbete med att ta över där Stieg Larsson slutade. Det var minsann inga små skor att fylla. Emellertid upplevde jag att den här berättelsen forcerades till ett slut, det kändes avhugget och avsnoppat.
Jag gillar emellertid hur Lagercrantz, precis som Larsson gjorde, väver ihop det stora med det lilla i ett intrikat mönster som (oftast) känns trovärdigt.
Mitt avsked med Salander och Blomkvist var inte ledsamt men lite vemodigt förstås.
Monika Fagerholm (2019) Vem dödade Bambi?
Lika suggestivt som alltid målar Fagerholm upp en trovärdig finlandssvenks småstad (vad annars?) där yttre fokus ligget på ett brutalt våldtäktsfall som tystas ned, men läsare vet att fokus i verkligheten ligger på de mellanmänskliga relationerna och de träffsäkra psykologiska analyserna. Det gör det alltid när Fagerholm skriver.
Saga-Lill och hennes vän Emmy är de kvinnliga huvudkaraktärerna, trots att förvånande men välkommet mycket också handlar om några jämnåriga unga män i boken. Teman som behandlas är kvinnlighet, sexualitet, svartsjuka och psykiskt illamående och jag inser när jag skriver det här att det är väldigt mycket fokus på unga vuxnas värklighet.
Språket i boken är kompakt och fullt av intertexter, hashtaggar och flashbacks i typiskt Fagerholmskt manér. Det här är ändå en av de mer lättillgängliga av Fagerholms romaner.
Kanske därför något för dig som är ny för författarskapet?
Jaqueline Woodson (2014/2018) brun flicka drömmer
Lyssnade som ljudbok i en fin översättning av Athena Farrokzhad och det var ett lysande val.
På vaggande prosalyrik målas en detaljrik värld upp som både sorgligt och lyckligtvis nog har varit Woodsons egen uppväxt i ett Amerika ännu till stor del präglat av segregation och rasism.
Trots att språket är vaggande till sin form är innehållet sylvasst. Den dolda men uppenbara kritiken lämnar mig med en känsla av rättfärdigad förargelse och skam. Ändå är språket inte moraliserande eller anklagande, vilket gör det hela en njutning att läsa.
Jag hade också gärna haft den fysiska boken parallellt för att se hur orden ligger på sidorna. Men av alla ljudböcker jag har lyssnat på är det här en av de bästa att ta till sig auditivt. Farrokzhads stämma och egna författarskap och politiska aktivitet gör henne till en utmärkt uppläsare av verket.
Läs!