I det här novemberrusket är det rimligaste man kan göra att unna sig många och fina lässtunder. Det har jag sannerligen haft med de här tre böckerna, där den gemensamma nämnaren har varit fokuset på kvinnor.
Vet inte varför kvaliteten blev så suddig i den här bilden — beklagar!
Koko Hubara (2018) Bruna Flickor
Första gången jag hörde om den här boken häpnade jag. Jag läste om den i en tidning och min första tanke var: “Bruna Flickor — så får man väl inte säga” för jag tyckte det lät så politiskt inkorrekt.
Men givetvis väcktes titeln min nyfikenhet, och nu när jag har läst boken förstår jag att termen Bruna Flickor inte alls är politiskt inkorrekt utan snarare motsatsen — det är ett sätt att ge rum åt de som inte är “synliga i statistiken, i media och i den kultur som man existerar i” som baksidestexten säger.
Det är en livsviktig bok som vågar trampa samhällets ömmaste tår, och som modigt och vasst lyfter upp strukturella problem. Genren, definieras av författaren själv, som personliga essäer och Hubara illustrerar skickligt hur det privata och det allmänna lever i en oundviklig symbios (eller parasitism?).
Det enda jag har att anmärka på är att själva textlayouten är väldigt tungläst. Texten var kompakt, marginalerna breda och radbrytningarna få vilket gjorde att det kändes väldigt komprimerad. Jag hade gärna läst en luftigare text.
I övrigt är det en rasande samling samhällsskildringar som definitivt gör läsaren obekväm. På ett bra, viktigt sätt.
Kate Quinn (2018) Kodnamn Alice
Det här var en bok som jag slukade under en vecka när jag var sjuk. Det är en bra bok att sluka, i och med att berättelsen är i fokus och väldigt framåtsträvande. Språket är funktionellt men inte särskilt skönt eller stilistiskt välformulerat.
Boken är baserad på den sanna historien om Alice-nätverket, vilket bestod av kvinnor som rekryterades som spioner under första och andra världskriget. Jag har alltid fascinerats av historia, och som historisk roman är det här fängslande läsning.
Jag kan inte dölja att jag har lite svårt för att läsa amerikansk chic-lit, och en gnutta av det återfinns i den här boken. Men med tanke på bokens handling och tiden den utspelar sig i är den här berättelsen förstås till stor del är långt ifrån lyckliga klyschor och “the american dream”.
Den här boken kan jag rekommendera åt dig som vill ha medryckande läsning där själva handlingen är det viktigaste.
Margaret Atwood (1985) Tjänarinnans berättelse
Den här boken är högaktuell i och med den nya TV-serien. Boken är däremot flera årtionden gammal redan.
Jag måste erkänna att jag var lite rädd att börja läsa den här boken, för jag hade hört att serien är ryslig. Men jag försökte förhålla mig så fördomsfri till boken som möjligt, och jag tror det underlättade.
Boken utspelar sig i framtiden i samhället Gilead, där högt uppsatta män styr samhället i en fundamentalistisk ideologi. Eftersom nativiteten är låg på grund av alla naturkatastrofer och krig har välbärgade män, så kallade Anförare, skapat ett samhälle där det är möjligt att anställa tjänarinnor, vars enda syfte är att bidra till tillökning till Anförarnas familjer. I fokus ligger tjänarinnan Offred och hennes berättelse.
Jag skämtar inte när jag säger att jag stormläste den här.
Jag kunde inte sluta. Det är en bok som stör och berör. Det är absolut ingenting för den känsliga läsaren, men jag vågar ändå påstå att den inte är lika hemsk som TV-serien (trots att jag inte har sett den), för här ligger Offreds egna berättelse; hennes tankar, känslor, rädslor i fokus.