Idag blev vi bjudna på spontanlunch med tillhörande kaffe och efterrätt.
Och det var i sanning spontant; det var ingenting vi hade bokat in på förhand. Det var ingenting krystat över det — det bara blev. Och jag tänker: varför gör vi inte det här oftare?
Varför är tröskeln till att öppna upp våra hem, på ett naturligt och vardagligt sätt, så hög? Är det på grund av att vi vill upprätthålla en bild av våra hem som alltjämt städade och väldoftande? Är det på grund av att samhället är alltmer individcentrerat?
För egen del svarar jag ja på båda påståenden.
Ett ganska skamfullt ja, faktiskt.
Trots att jag inte skulle stortrivas på ett ställe där vem som helst kan stövla in när som helst, kan jag sakna sättet att oproblematiskt bjuda över någon på ett mål mat, en kopp kaffe. Och sällan är vårt hem en enda bombnedslagsröra, men oftast ser den ut på ett sätt som hem oundvikligen gör, när någon faktiskt bor i det.
Ändå är min tröskel förvånansvärt hög. Mycket högre än jag själv vill, i alla fall.
Må jag öva mig i att sänka min tröskel.
Må vi alla det.
Vårt hem som det ser ut. Några timmar en gång i veckan. Eller varannan. Eller ännu mer sällan.