Så jag är inte den mest okritiska person jag känner.
Kanske är jag miljöskadad (akademiker är fantastisk bra på att hitta den frånvarande å-pricken i en i övrigt utmärkt artikel) eller kanske det bara ligger i min natur (min starka ettavinge, enneagramfans will know) men jag märker att jag automatiskt skannar efter fel och brister.
Inte ändå hos människor.
Nej, jag älskar människan och hennes sprickor och förespråkar sårbarhet i en idealiserad perfektionistvärld. Men däremot i texter, evenemang, tal och sånt.
Det är en hemskt osympatisk egenskap och jag är den första att medge det, men framför allt resulterar det i en väldigt jobbig hållning till livet; om fokus ligger på att hitta bristerna är det svårt att njuta av det som faktiskt är välfungerande, smidigt, väl gjort.
Så jag jobbar hårt med mig själv. Forcerar mig att gå bortom mina kritiska ögon och se med nåd på min omgivning och på mig själv (jag är ändå min egen värsta kritiker).
För jag tror att jag gör mig själv en enorm tjänst genom att förhålla mig till världen och mig själv mindre kritiskt. Mer nådefullt.
