Att bli sedd hör väl till en av människans mest grundläggande behov. Mina tre senast lästa böcker har på olika sätt behandlat just det här.
Annika Luther (2013) Lärarrummet
Jag som har haft en så motig relation till Luthers ungdomsromaner tänkte äntligen när jag läste den här vuxenromanen!
Titeln kanske inte väcker omedelbart intresse; vad häftigt kan tänkas hända i en skola, än mer i ett lärarrum!? Men låt er icke luras — det händer absolut grejer! I boken får vi följa med en handfull lärare, både professionellt och privat och ni skulle bara ana vilka intriger och vilket drama som kan utspela sig i lärarrummet.
Som pedagog och lärare intresserade den här mig av naturliga orsaker. Jag gillade särskilt att den handlade mycket om att se sina studerande, se sina kolleger men också se och vara lyhörd för sig själv. Det var gripande.
Därför tror jag också att den här boken har mycket allmänmänskligt som kan tilltala vem som helst. Också dig.
Jennifer Mathieu (2017/2018) Moxie
En high-school miljö med ett förstelnat socialt klimat. En modest ung tjej som inspireras av sin mammas punkperiod i tonåren och börjar göra uppror mot det rådande systemet i skolan med hjälp av en egengjord-tidning (eller fanzine) kallad Moxie. Det är premissen för boken.
Jag måste säga: det här känns fräscht!
Trots att jämställdhet och feminism länge, länge har behandlats i litteraturen känns det här nytänkande och 2019. Stundvis upplevde jag att händelserna i boken var snudd på överdrivna, men å andra sidan kanske just det var nödvändigt för handlingsförloppet.
En perfekt crossover-roman om hur vi kan arbeta för att både individer och större grupper kan känna sig sedda och trygga på ett individuellt, samhälleligt och institutionellt nivå.
Allt det här är boken utan att för den skull vara raljerande och predikande.
Hannele Mikaela Taivassalo (2010) Åh, kom och se här
Jag är ett stort fan av Taivassalo, och den här redan åtta år gamla romanen gör mig absolut inte besviken.
Redan från första början vet vi hur boken kommer att sluta, men vem och vad som leder fram till slutet vet vi inte. Den allvetande berättaren i boken är en så kallad trappdväljare; hon smyglyssnar på invånarna i huset med de tunna väggarna. Särskilt lägenheten där kvinnan bor tillsammans med sin bror och hans dotter ligger i hennes intresse.
Som alltid i Taivassalos romaner är språket underskönt och fritt strömmande. Berättelsen förtäljs nästan på ett sugande, suggestivt sätt vilket gör att jag inte vill (kan!) sluta läsa. Det är en roman om längtan, att färdas, om stora, svåra val och livets förgänglighet.
Det är en mer krävande bok, det medger jag, men jag kan tipsa om recensionen på Svenska Yle som stöd för läsningen.
Riktigt fin läsning!