Jag märker att jag gillar att ruta in fenomen, händelser, personer i hanterbara men oftast tyvärr snäva kategorier.
Det kanske inte är så märkligt, att generalisera är väl en rätt så grundläggande och på många sätt nödvändig egenskap hos människan.
Emellertid märker jag att jag ibland är oschysst i min kategorisering.
Ibland har jag redan på förhand bestämt mig att en person är precis så, att ett evenemang kommer att förlöpa precis så eller att en resa kommer bli precis så.
Mänskligt, fortfarande, men också orättvist.
För när jag i min generalisering är programmerad att bete mig på ett visst sätt och förvänta mig vissa saker (och på samma sätt inte förvänta mig andra saker) utifrån tidigare erfarenhet ger jag inte personen, evenemanget, boken en uppriktig chans.
Och om jag inte gör det kan jag gå miste om sanna guldkorn; otippade människomöten, oväntade men välkomnade diskussioner eller spontana äventyr.
Jag kan också bli för passiv och inte ta vara på de tillfällen som finns för att själv skapa, bidra och proaktivt gå bortom det jag vanligtvis förväntar mig.
Visst är det en livsviktig egenskap att sortera de intryck, minnen och erfarenheter vi samlar på oss, till hanterliga kategorier med tydliga gränser.
Men visst är det nödvändigt att våga se och gå bortom de här osynliga, men likväl existerande, gränserna.
Och ibland överraskar livet mig med otippade, men ack så välkomnade, guldkorn trots att jag har varit fördomsfull och kategoriserat alldeles för snävt. Som på bilden ovan som togs på en av sommarens bästa kvällar och en av livets bästa gigar. Jag och min mor på bändspelning i Reisjärvi - vackert ställe, underbart bröllop!